64
till kringlor och våfflor. Derför åker jag nu till Malforss qvarn med några nypor hvete.
Lycksam resa, sade jag.
Ah! — sade bonden — efter vi ärna oss till samma ställe, kunna vi ju göra sällskap. Var så god och åk med mig!
Vid dessa ord makade han sig till venster i sätet. Dâ höllo tårarna på att komma mig i ögonen: jag var hardt nära att gråta af glädje, då jag såg, att här i provinsen fanns någon behållen person, som tyckte sig böra sitta till venster om en magister. Ack! en lagerkransad man — id est: en magister — har bland »les Ostrogoths» ej högre rang, än sjelfva lagerkransen har bland kamfiokorten. Den gäller väl — som du torde veta — mera än blaren och blompottan; men hussu är dock vid alla tillfällen ojemförligt förnämare. Likaså förhåller det sig med en magister i Östergöthland. Han må derstädes fara, hvart han vill, så tar han väl höger hand af betjenten och kammarpigan; men »hussu» är dock vid alla tillfällen ojemförligt förnämare.
Var så god, sade bonden en gång till.
Tack, fader nämndeman! — svarade jag och svängde mig upp i vagnen. Den sattes i gång och bonden, hvars bondambition kräfde, att jag
