Den här sidan har korrekturlästs

74

Då vi ätit ett par bitar, frågade mig ål­dermannen, om jag hört historien om ålungen och ålhustrun. Och, ehuru jag hört den väl ett dus­sin gånger, nändes jag ej svara annat än nej; ty jag såg på åldermannen, att han ville oändligt gerna berätta.

Nå — sade han — då skall jag ge dig besked om saken. En vacker dag kom ålungen löpande till ålhustrun, moder sin, och grät och skrek: nu draga de far ur sjön! Ålhustrun tröstade honom och sade: gif dig tillfreds, mitt barn, far kommer nog igen! Och ålungen gaf sig tillfreds och aflägsnade sig. Om en stund kom han åter till modren och grät och skrek: nu koka de far! — Gif dig tillfreds! svarade hon; far kom­mer nog igen. Ålungen gaf sig ånyo tillfreds och aflägsnade sig. Om en stund kom han åter till modren och grät och skrek: nu äta de far! Ål­hustrun svarade, såsom tillförene: gif dig tillfreds, mitt barn! far kommer nog igen. Men när ålungen kom tillbaka för tredje gången och grät och skrek: nu supa de på far! — svarade ålhu­strun med sorgsen röst: gråt då, mitt barn! far kommer aldrig mera igen. — Häraf ser du, fort­ for åldermannen, huru nödvändigt det är att taga halfvan på ålen; annars »kommer den igen».