Den här sidan har korrekturlästs
82

tog afsked af min värd och värdinna, deras begge söner och hunden Pan, samt begaf mig å väg till Berg, der jag hoppades träffa »Orphei Vänner», ännu församlade in pleno och sysselsatta med Bacchi dyrkan och Apollos.

Med tunga steg vandrade jag uppför backen vid Malforss, — tunga, ty dels var backen brant, dels var jag sjelf efter det myckna gåendet, ätandet, drickandet och pratandet trött vorden — eller slapp, »som bågens sträng vid slutet af en krigisk dag.» Om några ögonblick rann en orm öfver vägen framför mig. Jag visste väl, att sådant har, enligt allmogens tro, något att betyda; men hvad mindes jag icke. Bäst jag gick och grubblade derpå, väcktes jag ur mina grubblerier af ett plötsligt rop bakom mig: hör j! hör j!

Jag vände mig om och såg en flicka, torftigt klädd och omkring tolf år gammal. Hon betraktade mig uppmärksamt ett par ögonblick och sade sedan: hör j — svärfar! — har j sett någon sill.

Nej, men en orm — svarade jag.

Har j sett någon sill — återtog flickan — så var det min. Jag lade den för en stund sedan der nere i backen på en sten bredvid vägen, och nu är den borta.