Flicka! jag har sannerligen ej sett din sill — svarade jag vresigt. Derpå fortsatte jag min väg och mumlade mellan tänderna: hon kallar mig svärfar! Ordet låter gement, emedan det häntyder på en långt framskriden ålder. I nära två års tid har jag ej vågat proponera brorsskål med någon yngre man, af fruktan att han skulle vilja säga farbror; och nu måste jag smälta det vida svårare ordet: svärfar!
Så mumlade jag till att börja med, men straxt derefter så här: kanske är det ändå klokast, att jag ej längre spjernar emot udden, utan finner mig vid att vara gubbe. Kanske är det till och med tid, att jag gör mitt testamente.
Sedan mumlade jag ej mera, utan tänkte helt tyst, med ett smålöje på läpparna: jag arme man, göra mitt testamente! Hvad har jag väl att testamentera bort? Hade jag i lifstiden skaffat mig en million, se det vore en annan sak. Då kunde jag göra ett testamente och det sådant, att föreställningen om de roligheter, som det skulle föranleda efter min död, blefve mig till tröst och hugsvalelse på dödsbädden. Testamentet komme nemligen att lyda så här: § 1. Min egendom gifver jag de arfvingar, som sörja mig upprigtigt: — § 2. Såsom sådana anser jag endast dem, som gråta öfver mitt frånfälle. — §. 3. Arfvingarna böra fördenskull på dag och timma, som exsecutor te-
