En lycklig hustru.[1]
Berättelse
af
V. M. Thackeray
Öfvers. af C. J. Backman.
Morgiana satte nu darrande och i största hast på sig sin hatt och sina handskar och gick mot dörren.
— Det är en vacker morgon, — sade mr Walker, i det han tittade ut; — en promenad skulle göra dig godt, och — Morgiana — sade du inte nyss att du hade ett par guinéer i din ficka?
— Här äro de, — svarade hon genast med ett leende och lyfte upp sitt hufvud för att erhålla en kyss. Hon betalade de tvenne guinéerna för kyssen. Var icke detta en låg handling? — Är det väl möjligt att man kan älska en person som man inte kan högakta? — hör jag någon väl uppfostrad dam utbrista och tillägga: — För mig vore det omöjligt! — Härpå kunna vi endast svara: Ni bör komma ihåg, min nådiga, att stackars Morgiana inte var född med edra förmåner af uppfostran och bildning, och att hon i sjelfva verket var en liten simpel varelse, som älskade mr Walker, icke derför att hennes mamma tillsade henne derom, ej heller derför att han var ett förträffligt parti och en väl uppfostrad ung man, utan helt enkelt derför att hon icke kunde annat och icke förstod det bättre.
Då vi nu imellertid hafva mr Howard Walker i all trygghet inlogerad i mr Bendigos etablissement vid Cursitor Street, påtränger sig helt osökt den frågan, hvad det möjligen kunnat bli af honom, om icke den olyckliga omständigheten med Baroskis passion för Morgiana hade kommit imellan.
Om Baroski inte hade blifvit förälskad i Morgiana, skulle han inte hafva gifvit henne lektioner för ett värde af öfver tvåhundra guinéer eller gått så långt i förmätenhet att fatta hennes hand och försöka att kyssa den; om han inte försökt att kyssa henne, skulle hon inte hafva gifvit honom en örfil, och Baroski skulle inte hafva tagit ut stämning på mr Walker; Walker skulle hafva varit fri, ganska möjligt blifvit rik och till följd deraf helt säkert aktad och ansedd; han sade alltid att en månads längre frihet skulle hafva satt honom på säker botten.
Detta antagande torde äfven möjligen ha varit ganska riktigt, ty Walker hade en vidtflygande, företagsam ande, som stundom leder till rikedomens höjder, icke så sällan till bysättningshäktet och tyvärr stundom äfven till straffkolonierna. Han kunde möjligen ha blifvit rik, om kan ej förlorat sin kredit, och hans personliga utgifter och slöseri icke hade bragt honom på fall. Han hade såsom en dugtig äkta man egnar och anstår lagt vantarna på sin hustrus förmögenhet, och utan tvifvel skulle, såsom han sjelf med stolthet förklarade, ingen man i London varit i stånd att få fem hundra pund att sträcka sig längre. Han hade, såsom vi redan sett, med denna summa möblerat sitt hus, fyllt sitt silfverskåp och sin vinkällare; han hade sin vagn i vagnshuset och hästar på stallet; och för återstoden hade han köpt aktier i fyra kompanier, var sjelf direktör i tre af dessa, hade negocierat otaliga lån i de utländska fonderna, hade lefvat yppigt och elegant och gjort sig ganska betydande inkomster. Han hade grundat Lif-assuransbolaget Kapitolium, hade upptäckt guldgrufvorna på Chimborazzo, stiftat Sällskapet för Grunddikandet af de Pontinska Träsken, med tio millioners kapital, och till sin högste beskyddare Hans Helighet Påfven. Det hade stått att läsa i en aftontidning att Hans Helighet hade erbjudit honom att bli riddare af den gyllene Sporren med titel af Grefve; och han höll just på att upptaga ett lån för Hans Höghet Caciken af Panama, som hade skickat honom kommendörsbandet af Hans Höghets orden Gyllene Skenet, som hvarje dag kunde få beses på hans kontor vid Bond Street. Inom en vecka skulle Walker ha inkasserat hundra tusen pund på Hans Höghets tjugoprocents lån och skulle sjelf haft femton tusen pund i kommissionsarvode, aktierna i hans kompanier skulle ha stigit till pari och han skulle ha sålt sina andelar i dem; han skulle ha kommit in i parlamentet, han skulle måhända blifvit baronet, ja, möjligen äfven pär! — »Och jag vädjar till er, sir», plägade Walker säga till sina vänner, »om någon man kunde gifva större bevis på sin ömhet för sin hustru än genom att placera hennes fattiga styfrar på ett sådant sätt som jag gjorde! Man kallar mig hjertlös, sir, emedan jag inte lyckades; ja, sir, mitt lif har varit en serie af uppoffringar för denna qvinna, sådana som ingen man någonsin gjort före mig.
Ett bevis på Walkers förmåga och affärsskicklighet ligger i det faktum, att han hade lyckats att försona en af sina bittraste fiender — vår hederlige vän Eglantine. Efter Walkers giftermål hade Eglantine, som nu icke längre hade några penningtransaktioner med sin förra agent, fattat ett sådant hat till honom, att han, såsom det enda medlet till hämd som stod honom till buds, skickade honom en räkning på varor till ett belopp af hundrafemti guinéer och lagsökte honom för summan. Men Walker gick helt käckt öfver till sin fiende, och inom en half timmes förlopp voro de åter vänner.
Eglantine lofvade att återtaga lagsökningen, och mottog i stället trenne hundra-pundsaktier i Panamafonden, som skulle gifva sina tjugofem procent, och på hvilka halfårsräntan skulle utbetalas hos bröderna Hocus, S:t Swithins Lane, samt andra klassen af orden Gyllene Skenet, med thy åtföljande band och ordenstecken.
»Inom fyra år, min kära Eglantine», sade kaptenen, »hoppas jag att få se er som kommendör af orden; och kanske lefver jag att få se er prydd med stora Korset med förläning af hundra tusen tunnland af Näsets mark.
För att göra stackars Eglantine full rättvisa, torde böra nämnas, att han icke det ringaste brydde sig om de hundratusen tunnlanden — det var stjernan som tjusade honom! Ack, huru hans tjocka, feta bröst häfde sig af förtjusning, då han en afton sydde bandet och stjernan på sin frack och tände upp fyra vaxljus för att se sig i spegeln! Han brukade sedan ofta öfverrock, för att kunna nyttja fracken med stjernan. Detta samma år begaf han sig på en liten utflykt till Boulogne. Han mådde förskräckligt illa under resan, men då skeppet ankrade i hamnen, sågs han komma ut ur sin hytt, med rocken uppslagen och stjernan glimmande på bröstret, och soldaterne gjorde honnör för honom då han gick framåt gatorna, han titulerades monsieur le chevalier, och när han kom hem, öppnade han underhandlingar med Walker att köpa sig en officersfullmakt i Hans Höghets regimente. Walker svarade att han kunde få titel af kapten och att derför skulle erläggas tjugofem pund till krigsdepartementet i Panama, hvilken summa den hederlige Eglantine äfven ganska riktigt anskaffade och fick sin fullmakt, hvarefter han lät trycka en packe visitkort, på hvilka stod tryckt kapten Archibald Eglantine, Riddare af Gyllene Skenet. Mången gång tog han upp dem ur sin låda och betraktade dem och lade alltid hvarje afton sin stjerna på toilettbordet och satte den åter på sig hvarje morgon.
Som man vet, så kom Hans Höghet Caciken till England och tog sin bostad vid Regent Street, der han höll mottagning, vid hvilken Eglantine visade sig i sin Panama-uniform och mottogs mycket nådigt af Hans Höghet. Denne föreslog till och med att göra kapten Eglantine till sin adjutant med öfverste rang, men kaptenens penningställning var för ögonblicket icke den bästa och »Krigsdepartementet» fordrade kontant betalning. Hans Höghet lemnade imellertid sin bostad vid Regent Street, och somliga påstodo att han hade återvändt till Panama, enligt andra åter till sin fädernestad Cork, eller förde, enligt andras påstående, ett instängdt lif i New Cut, Lambeth. I alla händelser var han åtminstone icke synlig för någon tid, så att kapten Eglantines befordran icke kom att gå för sig. Eglantine blygdes af en eller annan orsak att omtala sin militäriska rang för mr Mossrose, då denne ingick i kompaniskap med honom och höll detta faktum doldt till dess det slutligen kom att upptäckas genom en högst beklaglig omständighet.
Samma dag som Walker blef häktad på Benjamin Baroskis ansökan, lästes i tidningarna en berättelse om Hans Höghet Prinsens af Panama arrestering för en vexel som han utställt till en viktualiehandlare vid Ratcliff Highway. »Och hela rätten», hette det i den ofvannämda berättelsen, »hade utbrustit i gapskratt, då käranden hade framdragit ett grönt och gult band med vidhängande stjerna af Gyllene Skenets orden, som Hans Höghet hade velat gifva honom såsom betalning för sin lilla räkning.»
Det var just som Eglantine med blödande hjerta läste ofvanstående rader, som Mossrose kom in från sin dagliga promenad till City.
— Nå, Eglantine, säger denne, — har ni hört nyheten?
— Om Hans Höghet?
— Nej, om er vän Walker; han har blifvit arresterad för en skuld på två hundra pund.
Nu kunde Eglantine inte längre hålla sig, utan omtalade huru han hade blifvit narrad att taga emot tre hundrapunds aktier i Panamafonden i stället för sin fordran hos Walker, och förbannade sin olyckliga stjerna för sin dårskap.
— Nå, det går väl an att skrifva ut en ny räkning, — sade den yngre kompagnonen; — svär på att han är skyldig er hundrafemti pund, så kunna vi få en arresteringsorder på honom innan aftonen.
Och så skedde också.
— Ni kommer säkert att få se hans hustru här om en dag eller par, — sade mr Mossrose till sin kompagnon; — sådana der gökar skicka alltid sina hustrur, och jag hoppas att ni vet huru ni sköter henne.
— Jag bryr mig inte om henne för en vitten, — sade Eglantine, — jag skulle behandla henne som en krälande mask. Efter den qvinnans uppförande mot mig, skulle jag just vilja se henne ha den djerfheten att komma hit; och om hon det gör, ska jag behandla henne så som hon förtjenar.
Den värde parfymören var i sjelfva verket fast besluten att vara obevekligt hårdhjertad i sitt uppförande mot sin gamla flamma och spelade om natten i sin säng öfver den scen, som skulle komma att ega rum då de möttes. Ah, tänkte han, det ska bli riktigt herrligt att få se den stolta Morgiana på knä för mig, och så pekar jag mot dörren och säger: »Min fru, ni har stålsatt detta hjerta emot edra böner — begraf minnet af gamla tider, af dessa forna tider då jag tänkte att mitt hjerta skulle brista — men det gjorde det inte — hjertan äro gjorda af ett starkare ämne. Jag dog inte, såsom jag trodde att jag skulle göra; jag uthärdade smärtan, och lefver för att se den qvinna, som jag föraktar, vid mina fötter — ha, ha, vid mina fötter!»
Midt under dessa tankar föll mr Eglantine i sömn, men det var uppenbart att tanken på att återse Morgiana betydligt upprörde honom, eller hvarför skulle han väl annan gjort sig så mycket besvär med att förbereda sig på en dylik heroism? Hans sömn var utomordentligt orolig; han såg Morgiana i tusende skepnader; han drömde att han klädde hennes hår; att han red med henne till Richmond; att hästen förvandlade sig till en drake, och Morgiana till Woolsey, som fattade honom vid strupen och höll på att strypa honom, medan draken spelade på valdthorn. Och på morgonen då Mossrose gick till sina affärer i City, och han satt och läste sin tidning inne hos sig, ack, hvilken häftig stöt genomilade icke hans hjerta, då hans drömmars dam stod framför honom!
Mången dam, som handlade i Eglantines bod, skulle ha gifvit tio guinéer för en sådan färg som hans, då han fick se henne. Hans hjerta klappade våldsamt, han kände sig nära att mista anden — han hade beredt sig på besöket, men hans mod svek honom då det inträffade. De voro båda tysta under några minuter.
— Ni vet hvarför jag har kommit, — sade slutligen Morgiana under sin nedfällda slöja, hvilken hon dock nu sköt åt sidan.
— Jag — det är — ja — det är en högst ledsam affär, min fru, — sade han, i det han kastade en blick på hennes bleka ansigte och derefter helt hastigt vände sig bort. Jag får be er att ni vänder er till min notarie, min fru, — tillade han, i det han åter hemtade sig.
— Jag väntade mig inte detta af er, mr Eglantine, — sade fruntimret och började att snyfta.
— Och efter hvad som händt, väntade jag inte heller att få ett besök af er, min fru. Jag tänkte att fru kaptenskan Walker var en alltför hög dam för att besöka stackars Harchibald Eglantine (ehuru åtskilliga af de yppersta männen i landet besöka honom). Ar det annars någonting jag kan tjena er med, min fru?
— O Gud! — utropade den arma qvinnan. — Har jag då ingen enda vän öfrig! Jag har aldrig kunnat tro att ni skulle öfverge mig, mr Archibald!
Namnet »Archibald» uttaladt på sitt gamla sätt, gjorde synbarligen intryck på parfymören; han vred sig oroligt på stolen och såg oafvändt på henne för ett ögonblick.
— Hvad kan jag göra för er, min fru? — sade han slutligen. — Hvad är det för ett papper ni har af mr Walker, för hvilket han nu sitter i fängelse?
— Jo, det är en räkning på parfymer under fem års tid; den karlen begagnade flera 'årborstar än någon hertig i hela landet, och hvad Eau de Cologne angår, så måste han ha badat sig deri. Han har inte betalt mig en enda skilling — han sårade mig i min ömtåligaste punkt — men det är detsamma med det; jag sade att jag nog skulle få hämd på honom, och jag har nu fått det.
- ↑ Se n:r 111—114, 116, 117, 119, 120, 122, 125, 127, 128, 130.
