En lycklig hustru.[1]
Berättelse
af
V. M. Thackeray
Öfvers. af C. J. Backman.
Så snart sir George hade hört mrs Walker, klappade han Podmore, som åtföljde henne, på västen och sade: — Tack ska ni ha, Poddy; vi ska alldeles öfverflygla orangepojken med den här rösten. — Det var nemligen under benämningen orangepojken, som den store Baroski gick och gälde bland sina motståndare.
— Vi ska krossa honom, Podmore, eade lady Thrum med sin djupa, ihåliga tämma. — Ni måste stanna här och spisa middag.
Och Podmore stannade till middagen och åt kallt fårkött och drack marsala med den djupaste vördnad för den store engelske kompositören. Följande dagen hyrde sig lady Thrum ett ekipage och aflade ett besök hos mrs Crump och hennes dotter vid Sadlers Wells.
Allt detta hölls imellertid hemligt för Walker, som helt storsint mottog det underhåll af två guinéer i veckan, som Woolsey gaf honom och med hvilka, jemte de få riksdaler hans hustru kunde skaffa honom, han försökte att slå sig ut så godt han kunde. Han tyckte inte illa om bränvin, då han inte kunde få claret, och den förstnämda drycken flödade den tiden rätt tappert i Hennes Majestäts Fleetfängelse.
Morgiana fortsatte sina studier under Thrum, och vi skola i nästa kapitel få höra huru hon förändrade sitt namn till Ravenswing (korpvinge).
Sjunde kapitlet.
I hvilket Morgiana förvärfvar rykte och ära och i hvilket åtskilliga litterära personligheter framträda på scenen.
— Ni måste börja, min bästa fru, — sade sir George Thrum, — med att söka glömma allt hvad Baroski (för hvilken jag, i parenthes sagdt, hyser den största högaktning) har lärt er.
Morgiana visste att hvarje professor säger på samma sätt och underkastade sig med största beredvillighet att egna sig åt de studier, som behöfdes för inhemtande af sir Georges system. I grunden voro väl, efter hvad jag hört sägas, de båda artisternes metoder så der temligen lika hvarandra; men som det rådde rivalitet dem imellan, och den ena lärjungen efter den andra deserterade från den ene till den andre, var det naturligtvis alltid angenämt för en hvar af dem att kunna tillräkna sig en så stor andel som möjligt i någon elevs framgång. Om t. ex. en elev misslyckades, plägade Thrum säga att Baroski hade ohjelpligt förstört henne; medan tysken uttryckte sin ledsnad öfver att »denne unge gvinne, som hade så kode kåfver, skulle ha förspillt sin did och sin möde hos gamle Drum». Då någon af desertörerne lyckades, ropade alltid endera af professorerne: »Det var jag som utbildade henne; hon har mig att tacka för sin lycka.» Så påstodo båda längre fram att den ryktbara Ravenswing hade att tacka honom för sin musikaliska uppfostran; och ehuru sir George Thrum önskade att störta Ligonier, förebar han dock att hennes nuvarande framgång var hans verk, emedan hennes mor, mrs Larkins, en gång hade fört henne till sir George ooh låtit henne sjunga för honom för att höra hvad han tyckte om hennes röst.
Då de båda professorerne träffas, sker det alltid med den innerligaste hjertlighet å ömse sidor. »Mein lieber Herr,» säger t. ex. Thrum, »er sonat i x moll är verkligen gudomlig»; och Baroski svarar: »Den der andante-satsen i ert sista arbete är värdig en Beethoven, så sant jag lefver,» o. s. v. I sjelfva verket älskade de hvarandra såsom gentlemän af deras yrke alltid älska hvarandra.
Baroski skrifver mest dansmusik, hvaremot Thrum skrifver mera allvarsamma saker för Exeter Hall och Birmingham. Medan Baroski åker i hyrvagn i parken med en temligen tvetydig mademoiselle Léocadie eller Aménaide vid sin sida, ser man vanligen Thrum gå i aftonsång med sin fru, och hymner sjungas der, som han sjelf komponerat. Han är för öfrigt en i alla afseenden mycket aktningsvärd man, och om han genom sin aktningsvärdighet förstår skaffa sig litet flera elever än han annars skulle få, så måtte det inte vara något ondt i det.
Sir George har också alla möjliga skäl att vara en respektabel man. Han har varit chorgosse i Windsor, har spelat på gamla kungens violoncell, har gått på förtrolig fot med honom och fått riddarslaget af Hans Majestäts egen hand. Han har en snusdosa, som detta samma Majestät gaf honom, och porträtter af kungen och de unga prinsarne hänga öfverallt på väggarna. Han har äfven en orden, som han fått af storhertigen af Kalbsbraten-Pumpernickel då denne var här 1814 med de allierade furstarne. Med detta band kring halsen och med hvit väst, nätta svarta byxor och silkesstrumpor och skor ser den gamla herrn högst präktig ut.
Han bodde i ett gammalt, högt och temligen ruskigt hus, möbleradt under Georg den tredjes tid och nu inte mycket gladare än ett grafchor. Det var i detta hus, som jag första gången träffade Morgiana.
Ehuru sir George nu mera icke stod på höjden af sitt rykte och sin ära, bibehöll han dock sin plats bland gamla skolans artister och anförde ibland på Filharmoniska sällskapets konserter. Hans visor sjungas ännu med förkärlek efter offentliga middagar af dessa gamla bacchi-bröder med nötbruna peruker, som äro med på dylika festtillställningar för att roa gästerna.
Ganska mjuk i ryggen för dem som stå öfver honom, antager han mot den öfriga verlden ett visst majestätiskt skick och har skördat icke ringa framgång genom sin erkända aktningsvärdhet. Aktningsvärdheten har varit hans triumf under hela hans lif; damer kunna utan fruktan låta sina döttrar besöka sir Georges institut. »En god musiker, min fru, — säger han till modern åt någon ny elev, — borde icke allenast ha ett fint öra, en vacker röst och en energisk flit, utan framför allt en fläckfri karakter — det vill säga så pass fläckfri som den svaga menniskonaturen gör det möjligt. Jag är sjelf familjefar; jag har varit hedrad med den visaste och bäste konungs förtroende och jag kan med stolthet visa ett lefvande exempel på den finaste qvinliga känsla för det passande i min Sofi. Tillåt mig, min nådiga, få presentera min hustru för er.»
Då sir George vid dylika tillfällen händelsevis blir utkallad af sin svarta betjent, passar lady Thrum på att omnämna när han blef dubbad till riddare och på hvad sätt han fick sin utländska orden och beklagar andra musiklärares lättsinne och dåliga moral.
Det var under denne gentlemans auspicier som Morgiana gjorde sin första debut i det offentliga lifvet. Jag vet inte hvilka öfverenskommelser som blifvit gjorda mellan sir George Thrum och hans elev rörande de inkomster han skulle komma att åtnjuta af det engagement som han skulle skaffa henne; men utan tvifvel fanns en sådan öfverenskommelse dem imellan. Ty så respektabel sir George än var, hade han dock det ryktet om sig att vara ganska fiffig vid uppgörandet af affärer; och lady Thrum sjelf, med sin stora, tragiska värdighet, kunde köpa sin fisk och pruta i slagtarboden lika bra som den bästa hushållerska i London.
Då Morgiana hade varit omkring sex månader under hans ledning, började han imellertid af vissa skäl att bli utomordentligt gästfri och inbjöd sina vänner litet imellanåt, och på en af dessa bjudningar hade jag det nöjet att sammanträffa med mrs Walker.
Ehuru den hedervärda professorns middagar inte just voro så särdeles goda, hade han dock ett förträffligt vin i sin källare, och hans sätt att välja sitt bordssällskap förtjenar att rekommenderas.
Så t. ex. träffar han mig och Bob Fitz-Urse i Pall Mall, i hvilkas fädernehus han var en var en icke så sällsynt gäst. »Mina bästa unga herrar», säger han, »viljen I komma och äta middag hos en stackars fattig kompositör? Jag har litet koemetvin, och något som I kanske sätten ännu större värde på, såsom unga män med godt hufvud, två eller tre af Londons förnämsta litterära personligheter — riktiga kuriositeter, mina kära unga vänner.» Och vi tacka för bjudningen.
Till de litterära personligheterna säger han: »Jag har ett litet stilla och hyggligt sällskap hemma i dag, lord Roundtowers, mr Fitz-Urse vid lifgardet och några få till. Kunnen I slita er ifrån edra ansträngande göromål och komma och intaga en enkel och stilla middag bland dem?»
I stället för att inbjuda ett dussin artister, ett dussin författare eller vetenskapsmän, tycker han om att få sällskapet mera blandade, utan att man likväl kan kalla det hvad man i dagligt tal menar med ett »blandadt» sällskap.
Fitz-Urse och jag ankommo till det dystra gamla huset och fördes upp för trapporna af en svart betjent, som med hög röst anmälde våra namn — »Massa Fitz-Boodle och Massa Fitz-Urse»! Lady Thrum, hvars figur är snarlik skottornet midt emot Waterloo-bron, gör en majestätisk helsning och uttrycker sin glädje öfver att få mottaga oss under sitt tak. En dam i svart sammet sitter invid den gamla kaminen och talar ifrigt med en herre i mycket ljus rock och brokig väst. »Detta är aftonens stjerna», hviskar vår värd. »Det är mrs Walker, mina herrar — eller, såsom vi kalla henne, Ravenswing! Hon talar med den berömde mr Slang, direktören vid ** theatern.»
»Sjunger hon lika bra som hon ser ut?», säger Fitz-Urse.
»Mina bästa unga vänner, I skolen sjelfva få höra henne i afton. Jag, som har hört hvar enda vacker röst i Europa, kan i förtroende sagdt sätta min ära i pant på att Ravenswing är jemngod med hvem som helst af dem. Hon har en Venus' behag, sir, och en sånggudinnas själ. Hon är en siren, sir, utan att ega en sådans farliga egenskaper. Hennes olyckor, likasom hennes snille, omgifva henne likasom med en gloria, neh jag känner mig verkligen stolt vid tanken på att min undervisning varit ett medel till att utveckla de underbara egenskaper som tills nu legat fördolda hos henne.»
Sir George går derefter till någon annan af sina gäster och söker bearbeta honom.
»Min bäste mr Bludyer, hur står det till? Mr Fitz-Boodle, låt mig presentera för er mr Bludyer, det berömda qvickhufvudet, hvars skämt i »Tomahawken» roar oss så mycket hvarje söndag. Nej, ni behöfver inte rodna, sir; skarp och stygg är ni visserligen, men så oöfverträffligt rolig! Nå, min bäste mr Bludyer, det fägnar mig verkligen att få se er hos mig, och jag hoppas att ni måtte få en gynsam tanke om vår uppgående sol här. Jag sade just till mr Fitz-Boodle att hon har en Venus' behag och en sånggudinnas själ. Hon är en siren, utan att ega en sådans farliga egenskaper» etc.
Detta lilla tal hölls för ett halft dussin personer under loppet af aftonen — personer, som till största delen tillhörde tidningsverlden eller teatern. Der var t. ex. mr Sqvinny, utgifvaren af »Nyaste Nyhetsmagasin», mr Dermond Mulligan, poet och referent åt en morgontidning, jemte andra hedervärda personer af deras yrke. Ty ehuru sir George är en respektabel man och en så högsinnad och moralisk gammal herre som någonsin bar knäspännen, försummar han inte att begagna dylika små konster för att vinna popularitet och kan, om så behöfves, mottaga ganska besynnerliga sällskaper.
Så t. ex satt vid den middag, som jag hade den äran att bevista, på lady Thrums högra sida den förut omnämda lord Roundtowers; på andra hedersplatsen, eller på lady Thrums venstra sida, satt mr Slang, direktör för en af teatrarne, en herre som lady Thrum neppeligen skulle velat inbjuda till sitt bord, om det icke varit af en högst trängande anledning. Han hade haft den äran att till middagsbordet föra mrs Walker, som såg helt präktig ut i svart sammet och turban, strålande af helsa och glädje.
Lord Roundtowers är en gammal herre, som varit på teatrarne fem gånger i veckan under de sista femti åren, ett lefvande lexikon öfver scenen och erinrande sig hvarje aktör och aktris som der uppträde under ett halft århundrade. Han mindes mycket väl miss Delancy i Morgianas rol; han visste hvad som hade blifvit af Ali Baba och huru Cassem hade lemnat teatern och nu var värdshusvärd. Hela detta stora kunskapsförråd behöll han imellertid för sig sjelf eller delade med sig deraf endast i största förtroende till sin granne under loppet af middagen, af hvilken han tycktes njuta af alla krafter. Han bor på ett hotell; då han inte är bortbjuden på middag, äter han helt tarfligt och beskedligt sin fårstek på klubben och slutar sin afton, sedan han varit på spektaklet, hos Crockfords, dit han inte går för spelets skull, utan endast och allenast för soupéns. Hans inkomster äro så kringskurna och intecknade att han nätt och jemt har råd att föra det tarfliga lif jag här beskrifvit. För öfrigt är han den oskadligaste, mildaste, mest godhjertade och oskyldiga gamla gentleman man någonsin kan skåda, och det oaktadt han under de sista femti åren lefvat bland det minst skyldiga sällskap man gerna kan tänka sig.
— Roundy, — ropar den sprättige mr Slang tvärs öfver bordet, med en stämma som kommer lady Thrum att rysa, — var god och langa mig ett glas vin!
Mylord svarar ödmjukt:
— Med största nöje, mr Slang; hvad skall det vara för slags vin?
— Det står madeira bredvid er, mylord, — säger värdinnan, i det hon pekar på en lång och smal kantin efter årets mod.
— Madeira! Ah, hennes nåd menar visst Marsala? — ropar mr Slang. — Nej, nej, gamla fåglar fångas ej i sådana snaror. Thrum, min gubbe, låt oss få litet af ditt kometvin.
— Jag tror verkligen att det är Marsala, — säger värden med en lätt rodnad, till svar på en fråga af hans Sofi. — Ajax, Hockheimer till mr Slang.
— Det vill jag vara med om, — skriker Bludyer från andra ändan af bordet. — Mylord, tillåt mig att dricka ett glas med er.
- ↑ Se n:r 111—114, 116, 117, 119, 120, 122, 125, 127, 128, 130, 133—135, 137.
