En lycklig hustru.[1]
Berättelse
af
V. M. Thackeray
Öfvers. af C. J. Backman.
— Ja, är det inte? — sade mrs Crump, som gjorde dotterns triumf till sin egen. — Ack, när jag spelade på Wells teeter 1820, innan det här söta barnet ännu var födt, hade jag också alldeles precis ett sådant här har. Da kallade mig Rawenswing (korpvinge) i anledning deraf. Men jag miste mitt hår just som det här söta barnet föddes, och jag säger ofta till henne: »Morgiana, du kom till verlden för att röfva din mor på hennes hår». Var ni någonsin på Wells, sir, år 1820? Kanske ni kommer i håg miss Delaney? Jag är just den miss Delaney. Kanske ni kommer i håg den här:
"Tink-a-tink, tink-a-tink!
Vid stjernornas blink
Från böljan blå
Guitarrens toner mig nå.
Tonerna komma så när;
Vinden från sjön dem bär
Till mig, och hviskar så här:
Det din Selim är"!
Kommer ni i håg den sången i Bagdads Klockor? Fatima, Delaney; Selim, Benlomond (hans verkliga namn var Bunnion; och det gick sedan utför med honom, stackars karl). Den var satt till tamburin, och det var dans mellan var vers.
"Tink-a-tink, tink-a-tink!
Sa ljuf är musikens klink.
Och från minareten grå.
Dystert klockorna gå"!
"Tink-a-tink…
— Ack, min Gud! — utropade i detta ögonblick miss Crump, likasom i högsta smärta (och om mr Eglantine hade kommit att rycka något hårdt i något hårstå på detta älskade hufvud, är något som jag inte vet) — ack, ni tar lifvet af mig, mr Eglantine!
Vid detta utropa skyndade hennes mamma, som stod i en teatralisk attityd och höll upp ändan af sin boa, den der skulle föreställa tambourinen, och mr Walker, som stod och betraktade henne och i sin förnöjelse öfver moderns teatraliska framställning nästan hade glömt dotterns behag — vid detta utrop, säger jag, skyndande båda att vända sig om och se på henne med ett lifligt uttryck af oro och deltagande, medan Eglantine med förebrående ton sade: »Ta lifvet af er Morgiana! Skulle jag ta lifvet af er!»
— Jag är bättre nu — sade den unga damen med ett leende; — jag är bättre nu, mr Archibald.
Senningen att säga fanns det icke en större kokett än miss Morgiana i hela Mayfair. Hon ansåg sig vara den mest förtjusande varelse som verlden någonsin hade frambragt; hon såg aldrig en främling utan att försöka sina förförelsekonster på honom; och hennes behag, så till person som sätt, voro äfven af det granna och påfallande slag, som är mest populärt i denna verl, der folk äro vana att mest beundra det som kostar dem minsta besväret att se; och så finner man oftast en qvinlig tulpan vara på modet, medan en liten blygsam tusensköna eller viol förbigås utan att blifva bemärkta. Morgiana var en tulpan bland qvinnor, och alla, som tyckte om tulpaner, skockades omkring henne.
Hennes utrop och tillägget »jag är bättre nu, mr Archibald» hade imellertid lyckats draga alla de närvarande personernas uppmärksamhet på hennes egen älskliga person. Hvad mr Eglantine beträffar hade han blifvit alldeles hänryckt genom hennes sista ord; han kastade nu en blick på Walker och sade: — Kapten, kommer ni ihåg hvad jag sade? Titta på det här håret, sir, det är så svart och glänsande som siden. Det väger femton skålpund, det här håret, sir; och jag skulle inte vilja tillåta min gesäll, den der satans drummeln Mossrose — eller någon annan än jag kläda det här håret — nej, inte för femhundra guinér! Ack, miss Morgiana, kom ihåg att ni alltid måste ha Eglantine till att kläda ert hår! — — Kom i håg det, det är allt hvad jag ber er om. — Och derpå började den värde gentlemannen med lätt hand ingnida litet Eglantinia i dessa ambrosiska lockar, som han älskade med en mans och en artists kärlek.
Jag vill imellertid hoppas att mina läsare icke måtte fatta någon dålig tanke om den stackars flickan derföre att hon sålunda visade sitt hår. Denna prydnad utgjorde hennes stolthet; hon agerade på teatern i sådana roler, som fordrade ett rikt och vackert hår, och helst der hon kunde visa det utslaget och hängande kring axlarna; och att hennes blygsamhet var verklig och icke tillgjord bevisas bäst genom det faktum, att hon, då mr Walker midt under Eglantines tal steg fram och med mycket nätt hand kände på en lock af hennes hår, ropade »Å—h!» och ryckte till i största förskräckelse. Och mr Eglantine anmärkte helt allvarligt: — Kapten, miss Crumps hår får ses, men inte röras.
— Ja, mycket rätt, mr Eglantine, — sade hennes mamma och tillade: — Som det nu kommer till min tur, så får jag be herrn vara så god och gå.
— Jag måste det således? — utropade mr Walker; och som klockan var half sju, och han var engagerad till middagen i Regent-klubben och han för öfrigt inte ville göra Eglantine svartsjuk, helst denne redan tydligen var besvärad af hans qvardröjande, så tog han sin hatt just som miss Crumps hårklädsel var afslutad och lemnade rummet med en artig bugning för henne och hennes mamma.
— Det är en storsprätt, det kan jag försäkra er, — sade Eglantine, — en riktigt fulländad kavaljer, det måste man erkänna. Och så är han också förtrogen vän med markisen af Billingsgate och lord Vauxhall och dylika af samma slag.
— Ja, det tyckes vara en mycket gentil karl, — sade mrs Crump.
— Åh, bevars, jag tyckte just inte att han var något så särdeles, — sade Morgiana.
Och kapten Walker vandrade bort till sin klubb, grubblande öfver Morgianas rika behag.
Och kapten Walker vandrade bort till sin klubb, grubblande öfver Morgianas rika behag. — Hvilket har den flickan har! — sade han för sig sjelf; — och hvilka ögon sedan! De äro min själ stora som biljardbollar; och så fem tusen pund till på köpet! Jo, den Eglantine, han är minsann ett lyckans barn. Fem tusen! Nej, det är inte möjligt att hon har så mycket.
Mrs Crump hade inte väl fått sitt löshår arrangeradt, under hvilken operation Morgana helt förnöjd satt och betraktade de senaste modeplanscherna i Courrier des Dames, och tänkte på huru hon skulle kunna färga upp sin svarta sidenklänning och göra en mantilj af den, sådan som hon här såg aftecknad — mrs Crump säger jag, hade inte väl fått sitt löshår arrangeradt, innan båda damerna togo afsked af mr Eglantine och spatserade tillbaka till Stöfvelknekthotellet, som låg strax bredvid, der en mycket nätt grön kalesch redan stod och väntade, och hvars kusk (som tillhörde ett hyrkuskverk i granskapet) log åt hatten med en bekant helsning och saluterade med sin piska för de båda damerna, i det de gingo in i värdshusbyggnaden.
— Mr Woolsey är derinne, — tillade han; — han har varit in och ut väl tjugo gånger och tittat ned åt gatan efter herrskapet.
Och ganska riktigt fanns också derinne vår vän skräddaren, mr Woolsey, som hade hyrt vagnen och utbedt sig att få bjuda damerna på spektaklet.
Nu kan det visserligen tyckas att det var bra illa gjordt af miss Morgiana, att, sedan hon låtit sin ena tillbedjare kläda sig i håret, följa den andra på spektaklet; men sådant är ett vackert fruntimmers sätt. Låt henne ha ett dussin beundrare, och den lilla söta koketten skall pröfva sin makt på dem alla; och likasom en dam, som har en stor garderob och smak för omvexling i drägt, älskar att hvarje dag visa sig i olika klädnad, så nyttjar äfven den unga, nyckfulla skönheten sina älskare, än uppmuntrade honom med svarta polisongerna, än leende åt honom med de bruna, än föredragande den ena tillbedjaren glada och muntra pladder, än suckande med den smäktande och melankoliske, allt efter som hennes ombytliga humör för tillfället manar henne. Men låtom oss inte vara allt för stränga mot dessa skönhetens flyktiga kapriser, och lita på det att de flersta af dessa fruntimmer, som högljuddast fördöma sina systrars flyktighet och anmärka det opassande uti att uppmuntra än den älskaren och än den, skulle göra precis detsamma, om de hade tillfälle dertill och att om de äro trogne och beständiga, så är det endast af samma skäl som jag är det mot min rock — derföre att jag för ögonblicket inte har någon annan att tillgå.
— Såg du Doubleyou, Gina lilla? — sade hennes mamma, i det hon vände sig till den unga damen. — Han är i skänkrummet med pappa och har på sig sin militärrock med kungliga vapnet i knapparna och ser precis ut som en officer.
Detta var mr Woolseys stil; hans högsta mål var nemligen att se ut som en af dessa militärer åt hvilka han i sin egenskap af skräddare förfärdiga dessa röda och blå rockar, som utmärka vår militär. Hvad de kungliga knapparna angår, så har han ju gjort en hel uppsättning af rockar åt Hans Salig Majestät George den Fjerde, och han brukade tillägga, då han omnämnde denna omständighet: »Sir, jag har prins Blüchers och prins Schwartzenbergs mått i mitt hus nu, och hvad mera är jag har en beställning åt Wellington också.» Jag tror verkligen att han skulle velat begifva sig af ända till S:t Helena för att göra en rock åt Napoleon, så stort var hans nit och hans passion för stora män. Han bar en blåsvart peruk, och hans polisonger voor af samma färg. Han var kort och kärf i sin konversation, och på masquerader och kostymbaler kom han alltid i en fältmarskalkuniform.
— Han ser riktigt ståtlig ut i qväll, — forfor mrs Crump.
— Ja, — sade Gina; — men han har en så faslig peruk, och så smetar alltid färgen på hans polisonger af sig på hans hvita handskar.
— Det är inte alla som ha eget hår, min älskling, — fortfor mrs Crump med en suck; — men Eglantines är vackert.
— Ja, det är alla perukmakare, — svarade Morgiana helt föraktligt; — men hvad jag inte kan tåla, är att deras fingrar alltid äro så flottiga.
Det stod tydligen ej alldeles rätt til med den vackra Morgiana. Eller hvadan kom det sig hon just nu hade så föga tycke för någon af sina båda tillbedjare? Var det derföre att unge Glauber, som spelade Romeo i enskilda sällskaper var vida yngre och behagligare än någon af dem? Eller var det derföre att hon, sedan hon sett en verklig gentleman, sådan som mr Walker, allt lifligare kände bristen på förfining hos sina andra förklarade beundrare? Säkert är i alla händelser att hon var mycket sluten och tillbakadragen hela aftonen, i trots af mr Woolseys artiga uppmärksamhet; att hon litet imellanåt tittade sig tillbaka åt logedörren, som om hon väntade att någon annan skulle inträda; och att hon endast åt några få ostron af det fat, som den artige skräddaren hade skickat ned till Stöfvelknekten och på hvilka sällskapet superade.
— Hvad kom det åt flickan i qväll? — sade mr Woolsey till sin bundsförvant, Crump, då de sutto tillsammans, sedan damerna gått in till sig. — Hon var tyst och trumpen hela tiden. Hon hvarken skrattade åt farçen grät åt tragedien, och ni vet att hon annars både gråter och skrattar mer än någon annan. Hon drack knappast hällften af sin negus och inte mera än en halfbutelj öl.
— Nej, jag såg nog det, — sade mr Crump, mycket lugnt. — Jag kan väl tro att det är barberarn som fängslat henne; han klädde henne i håret innan hon for på spektaklet.
— Fördöme den karlen, om jag inte skjuter honom! — sade mr Woolsey. — Ett sådant der löjligt, fett och halffånigt djur skulle gifta sig med miss Morgiana! Nej, aldrig! Jag skjuter honom bestämdt. Jag manar ut honom nästa söndag — jag ska trampa honom på tårna — jag ska vrida om näsan på honom?
— Inte något uppträde på Njurklubben, det vill jag be! — svarade Crump strängt. — Det får inte bli något uppträde i det rummet så länge jag är klubbens president.
— Nå, men ni bistår ju mig i alla händelser såsom en vän?
— Ja, det vet ni ganska väl att jag gör, — svarade mr Crump. — Ni är en hedersman, och jag tycker mera om er än om Eglantine, sir. Ni är mera karl än Eglantine, fastän ni är en skräddare; och jag önskar af allt mitt hjerta att ni måtte få Morgiana. Hustru min är af andra tankar, efter hvad det ser ut; men jag ska säga er en sak — qvinnorna ha alltid sitt hufvud för sig, sir, och det Morgy har ock — ni kan lita på att hon sjelf kommer att afgöra hvem hon vill ha.
Mr Woolsey gick kort derefter hem, ännu alltjemt fasthållande vid sin plan att taga lifvet af sin rival. Mr Crump gick till sängs helt lugnt och stilla och snarkade hela natten i sin vanliga tonart. Mr Eglantine tillbragte några feberspända ögonblick af svartsjuka, ty han hade kommit ned på klubben på aftonen och hade der hört att Morgiana farit på spektaklet med hans rival. Och miss Morgiana drömde om en man, som var — måste vi säga ut det? utomordentligt lik kapten Howard Walker. »Kaptenskan så och så! — tänkte hon. »Ack, jag tycker mycket om en verklig gentleman!»
Och ungefär vid samma tid kom äfven mr Walker sjelf ragglande hem från Regent-klubben, hviskande för sig sjelf: »Ett sådant hår! — sådana ögonbryn! Och sådana ögon se'n. Precis som bi-biljardbollar, på min ära!
(Forts.)
- ↑ Se n:r 111—113.
