En lycklig hustru.[1]
Berättelse
af
V. M. Thackeray
Öfvers. af C. J. Backman.
— Hvarföre det? frågade kapten Walker.
— Hvarför är han säkrare på söndagarna än andra dagar?
— Derföre att det inte är någon musik på gatorna om söndagarna. Den första af mina kunder, som red honom, befann sig dansa kadrilj längs Brooke Street efter ett positivs toner — sådan är det här djurets natur. Ni kommer kanske ihåg det der stycket, som kallas »bataljen vid Austerlitz», i hvilket mrs Ducrow spelade »den qvinliga husaren», och huru hon och hästen dogo i tredje akten vid melodien »Herren kejsaren beskydde», hvarefter hästen erhöll sitt namn. Spela blott den melodien för honom, och han reser sig upp, slår i luften med frambenen i takt efter musiken och sjunker derefter sakta och varligt ned på marken som om han blifvit fäld af en kanonkula. Han gjorde det sprattet för en tid sedan åt ett fruntimmer midt emot Apsley House, och sedan dess har jag aldrig velat hyra ut honom åt någon vän och bekant undantagandes på söndagen, då det naturligtvis icke är någon fara. Eglantine är min vän, och naturligtvis skulle jag inte vilja ge den hederliga själen ett djur som jag inte kunde lita på.
Efter några ögonblicks vidare samtal lemnade mylord och hans vän mr Snaffles, och då de gingo framåt mot Regentklubben, kunde man höra huru hans herrlighet allt imellanåt höll på att kikna af skratt, allt imellanåt utropande: »Åh det, är pwäktigt! wigtigt gudomligt! Vi fawa eftew i vagn. Föwbanna mig äw det inte väwdt sina tusen pund!» och dylika uttryck, som vittnade om en utomordentlig förnöjelse.
Lördagsmorgonen precis klockan tio infann sig mr Woolsey hos mr Eglantine, bärande någonting inknutet i en gul näsduk under armen. Detta knyte innehöll den yppersta rock som en gentleman någonsin burit. Den passade Eglantine alldeles förträffligt — den trängde honom icke det ringaste, men var så utmärkt väl skuren att parfymören, då han helt förnöjd såg sig i spegeln, fann att han såg ut som en kraftfull och ståtlig gentleman af god börd — minst sagdt, såsom en öfverstelöjtnant i armén.
— Ni är en tät karl, Eglantine, — sade skräddaren, som äfven kände sig helt belåten med sitt verk; — men det är en sak som inte kan hjelpas. Ni ser nu imellertid ut mera som en Herkules än en Falstaff, sir; och om en rock kan skapa en gentleman, så är ni nu en sådan. Jag skulle vilja råda er att sänka er blåa halsduk en smula och taga revererna från edra byxor. Kläd er enkelt, sir, och drag inte alltför hårdt åt. Tag en enkel väst, mörka byxor, svart halsduk och en svart hatt, och om det i morgon finnes en bättre klädd man än ni, så vill jag vara en åsna.
— Tack ska ni ha, Woolsey — mycken tack, min bäste sir, — sade den förtjuste parfymören. — Och nu får jag besvära er med att försöka den här.
Peruken hade blifvit förfärdigad med en liknande konstfärdighet; den var icke gjord i den granna och yppiga stil, som mr Eglantine för sin egen del älskade, utan det var, såsom parfymören uttryckte sig, en helt enkel och rättfram chevelure.
— Den ser ut som den hade växt der i alla sina da'r, mr Woolsey, — sade han; ingen skulle kunna säga att inte det här är den naturliga färgen på ert hår (mr Woolsey rodnade), och den gör att ni ser tio år yngre ut än förut. Hvad den här fågelskrämman angår, hoppas jag att ni aldrig mera begagnar den.
Woolsey såg sig i spegeln och kände sig äfvenledes helt nöjd och belåten. De båda rivalerna skakade hand med hvarandra och blefvo genast vänner, och i sitt hjertas öfverströmmande känslor omtalade parfymören för skräddaren det parti han arrangerat för följande dagen samt erbjöd honom en plats i kaleschen och vid middagen på Star and Garter.
— Skulle ni kanske vilja rida? — tillade Eglantine med en helt vigtig min. — Snaffles styr nog ut er på bästa sätt, och vi kunna rida på hvar sin sida om damerna, ifall ni behagar.
Men Woolsey förklarade helt blygsamt att han icke var någon ryttare och samtyckte med nöje att taga en plats i kaleschen, förutsatt att han finge betala hälften af omkostnaderna för den tillämnade festligheten. Förslaget antogs af mr Eglantine, och de båda herrarne skildes nu åt för att senare åter träffades på klubben, der hvarenda person kände sig helt uppbygd af den vänliga ton som rådde dem imellan.
Mr Snaffle gjorde mr Woolsey, då de sammanträffade på klubben, samma förslag som parfymören hade gjort, och förklarade att som Eglantine skulle rida »kejsaren» så borde Woolsey också färdas till häst. Men han erhöll samma blygsamma svar från skräddarens sida, i det denne försäkrade att han ännu aldrig hade suttit till häst och att han högligen föredrog att färdas i vagn.
Eglantines rykte för att vara en »sprätt» steg betydligt på klubben denna afton.
Klockan tu på söndagsmiddagen anlände de båda rivalerna helt punkligt till Stöfvelknekten, der de mottogos af de huldt leende damerna.
— Kors i alla da'r, mr Eglantine! — sade miss Crump helt öfverraskad af hans utseende; — jag har aldrig sett er så bra ut i hela mitt lif! — Han kunde ha varit färdig att slå sina armar kring hennes hals vid denna kompliment. — Och, se hit, mamma! — Hvad är det väl som händt mr Woolsey i dag? Ser han inte tio år yngre ut än i går?
Mamma höll med, och Woolsey bugade sig artigt, och de båda herrarna utbytte en nick af tacksamhet och vänskap.
Dagen var förtjusande. Eglantine stoltserade på sin jemt gallopperande gungstol, med hatten på sned, venstra handen i sidan och hufvudet allt imellanåt tillbakavridet, för att kasta förälskade blickar på Morgiana, så ofta »kejsaren» var framför de i kaleschen åkande damerna. Kejsaren klippte väl litet oroligt med öronen då han kom förbi Ebenezer-kapellet i Richmond, der försörsamlingen höll på att sjunga en psalm; men dervid stannade det ock; och mr Eglantine var hvarken stel eller uttröttad, då sällskapet anlände till sin bestämmelseort, utan hoppade raskt och ledigt af sin springare och bjöd damerna artigt armen vid deras nedstigande ur kaleschen.
Hvad det glada sällskapet åt till middagen på Star and Garter behöfver icke här omnämnas; men om de icke drucko champagne, så misstager jag mig bra mycket. De voro så muntra och lifliga som någonsin fyra personer varit i kristenheten; och under parfymörens enträgna och lifliga kurtis och skräddarens manliga hyllning förglömde Morgiana sannolikt den käcke kaptenen eller kände sig åtminstone ganska nöjd och lycklig i hans frånvaro.
Vid pass klockan åtta på aftonen begaf sig sällskapet på återvägen.
— Vill ni inte komma in till oss i vagnen? — sade Morgiana till Eglantine, med en af sina ömmaste blickar; — Dick kan ju rida hästen. — Men Archibald var en allt för stor älskare af ridderliga öfningar. — Jag fruktar att anförtro den här hästen åt hvem det vara må, — sade han med slug blick; och så galopperade han framåt vid sidan af den lilla kaleschen.
Det var ett herrligt månsken och då dertill kom gaslyktornas sken, låg snart hela landskapet belyst i den lifligaste dager.
Bäst det var hördes på afstånd de ljufva och klagande tonerna af ett valdthorn, och musikanten utförde med mycken känsla och smak en religiös aria.
— Ack, musik också! — utropade Morgiana. — Huru himmelskt! och vände sina stora ögon med förtjusning upp mot stjernorna.
Musiken kom allt närmare och närmare, och sällskapets nöje och tillfredsställelse blefvo häraf ännu mera ökade. Kaleschen rullade långsamt framåt, och »kejsaren» kurbetterade bredvid i samma jemna skridt.
— Det här måste visst vara en artighet af er, mr Woolsey, — sade den romantiska Morgiana, i det hon vände sig till denne gentleman. — Mr Eglantine bjöd oss på middag, och nu undfägnar ni oss med musik».
Nu var det som så att Woolsey hade under aftonens festligheter icke känt sig så alldeles fullt belåten, emedan han inbillade sig att Eglantine, som var en vida mera språksam och kurtisant person än han sjelf, hade erhållit brorslotten af damernas ynnest; och som han sjelf bekostade hälften af utgifterna, kände han sig helt missbelåten öfver att parfymören skulle skörda hela äran af tillställningen. När derföre miss Crump frågade honom om det var han som hade arrangerat musiken, var han nog svag ett gifva ett undvikande svar, och såg icke ogerna att hon inbillade sig att han verkligen hade visat damerna denna artighet.
— Om den behagar er, miss Morgiana, — sade den slipade skräddaren; — så göres oss ju intet behof af något vidare. Skulle inte jag önska att jag hade Drury Lanes hela orkester här för att göra er ett nöje?
Valdthornet hade nu kommit helt nära intill damernas vagn, och om Morgiana hade sett sig om, skulle hon ha sett hvarifrån musiken kom. Bakom henne kom en landå, långsamt dragen af fyra hästar. Tvenne betjenter i livré stodo bakpå med korslagda armar, och på kuskbocken satt en liten herre och körde, klädd i blå halsduk och hvit rock. En hornblåsare satt vid hans sida och utförde de melodier, som så mycket hade förtjusat miss Crump. Han spelade så mildt och ljuft, och »Bevare Gud vår kung» kom med en så smältande, darrande ton fram ur hornets kopparmynning, att Crumps, skräddaren och Eglantine sjelf, som red strax bakefter kaleschen, voro helt förtjusta och likasom försmälte i ljufva känslor.
— Tack, snälla mr Woolsey, — sade den tacksamma Morgiana, hvilket kom Eglantine att rycka till, och mr Woolsey ämnade just säga, »uppriktigt sagdt har jag inte någon rättighet att berömma mig af det här», då mannen på kuskbocken i detsamma yttrade till hornblåsaren ordet »nu»!
Och hornblåsaren började melodien.
"Herren kejsaren beskydde!
Trarara, trarara, trara!"
Vid detta ljud reste sig »kejsaren» på bakbenen (under ett häftigt utrop af fasa från mr Eglantine) och slog i luften med sina framfötter; Eglantine slog nu sina armar omkring djurets hals medan detta fortfor att slå takten med framfötterna. Mrs Crump skrek, mr Woolsey, Dick, kusken på kaleschen, lord Vauxhall (ty det var han som rådde om landåen) och hans herrlighets tvenne betjenter utbrusto i ett skallande skratt. Morgiana ropar »O Gud! Hjelp!» Eglantine, stönar »Ptro! Ptro! — O! O!» och derefter en hel mängd utrop af den rysligaste förskräckelse, till dess hästen slutligen nedsjunker stendöd midt på vägen som om han blifvit träffad af en kanonkula.
Föreställen er, I kalla och känslolöse själar, som skratten åt menskligheiens olyckor, föreställen er den stackars Eglantines belägenhet, der han låg under den fallne kejsaren. Han hade fallit mycket lätt, kreaturet låg helt och hållet stilla, och parfymören tycktes vara lika liflös som hästen. Han hade icke svimmat, men han kunde icke röra sig af förskräckelse; han låg i en vattenpuss och trodde att det var hans egen blod, som rann ifrån honom; och han skulle ha legat der ända till måndags morgon, om icke mylords betjenter hade stigit ned och dragit honom i rockkragen undan kreaturet, som ännu låg helt stilla och orörlig.
— Var god och spela »Kom sköna flicka, valsa med mig», säger nu Snaffles dräng, kusken på kaleschen, hvarefter valdthornisten exequerar denna lifliga melodi, och upp störtar hästen, och betjenterna som aftorkat mr Eglantine mot en lyktpåle och bjuda honom att åter stiga till häst.
Men hans hjerta var för mycket krossadt för detta. Damerna gjorde med nöje rum för honom i vagnen, och Dick satte sig upp på »kejsaren» och red hem. Landåen aflägsnade sig äfven, under det att hornet spelade »Ack svara, hvad står på»? och mr Eglantine satt och betraktade sin rival med en blick af obeskrifligt hat. Hans pantalonger voro spräckta, och hans rock uppristad i ryggen.
— Gjorde ni er mycket illa, bästa mr Archibald? — sade Morgiana med oförstäldt medlidande.
— I—inte mycket, — svarade den stackars partymören, på väg att utbrista i tårar.
— Ack, mr Woolsey, huru kunde ni ställa till ett dylikt spratt? — tillade den godmodiga flickan.
— På min ära, — började Woolsey, ämnande att försvara sin oskuld; men situationens löjlighet blef honom öfvermäktig, och han utbrast i ett skonande skratt.
— Ni! ni gemena fega kreatur! — röt i detsamma Eglantine, som häraf retades ända till det yttersta; — ni skrattar åt mig, ni eländiga stackare! Men se här har ni! — och här! — och här! — och han föll öfver honom med all sin makt och nära strypte skräddaren och knölade om hans ögon, näsa och öron med en obegriplig hastighet, slet slutligen af honom hans peruk och kastade den ned på vägen.
Morgiana såg nu att Woolsey hade rödt hår!
- ↑ Se n:r 111—114, 116, 117, 119.
