för den, som endast varit van vid ett engelskt landskap, eger den ovanliga anblicken af ett i yttersta grad ödsligt land något storartadt, som en rikare växtlighet torde förringa. Man kan knappast upptäcka ett enda grönt strå på vidsträckta trakter af lavaslätterna. Likväl lyckas några hjordar af getter, jemte några kor att der lifnära sig. Det regnar ytterst sällan; men under en kort tid af året falla häftiga störtskurar och omedelbart derefter framskjuter en svag växtlighet ur hvarje remna. Denna förvissnar snart och af det sålunda naturligen bildade höet lefva djuren. Nu hade det ej regnat på ett helt år. När ön upptäcktes, var trakten närmast omkring Porto Praya bevuxen med träd, hvilkas obetänksamma nedhuggning här liksom på St. Helena och några af Canarie-öarne förorsakat nästan fullkomlig ofruktbarhet. De breda, flacka dalarne, af hvilka flera blott några få dagar under regntiden göra tjenst som åbäddar, äro beklädda med snår af nakna, bladlösa buskar. Få lefvande varelser bebo dessa dalar. Den vanligaste fågeln är kungsfiskaren (Dacelo iagoensis), som sitter helt tam på grenarne af kastorolje-växten och derifrån kastar sig öfver gräshoppor och ödlor. Han har lysande färger, men är ej så vacker som den europeiska arten. I hans flygt, vanor och vistelseort, hvilken vanligtvis är i den torraste dalen, finnes äfven stor skilnad.
En dag red jag jemte två af officerarne till Ribeira Grande, en by några mil öster om Porto Praya. Landet visade sitt vanliga gulbruna utseende, till dess vi nådde St. Martins-dalen. Men här åstadkommer vattnet i en helt liten bäck en högst uppfriskande rand af yppig växtlighet. Efter en timme anlände vi till Ribeira Grande och öfverraskades med anblicken af ett stort förfallet fäste och en domkyrka. Denna lilla stad var den förnämsta orten på ön, innan hamnen igenfyldes. Nu har den ett dystert, men mycket pittoreskt utseende. Sedan vi skaffat oss en svart ”padre” till vägvisare och till tolk en spanjor, som hade deltagit i kriget mot Napoleon, besågo vi en hop bygningar, bland hvilka en gammal kyrka var den förnämsta. Det är här som öarnes styresmän och general-kaptener hafva blifvit begrafna. Några grafstenar förskrefvo sig från sextonde århundradet[1]. De adliga vapensköldarne på detta aflägsna ställe voro det enda, som påminde oss om Europa. Kyrkan eller kapellet bildade ena sidan af en fyrkantig plats, i hvars midt en stor dunge af bananer växte.
- ↑ Cap Verdsöarne upptäcktes 1449. Det fans en grafsten öfver en biskop med årtalet 1571 och en hjelmprydnad af en hand med en dolk och året 1497.
