tvärt öfver hela fastlandet; och om den vore återstoden af en stor flod, skulle såsom i andra bevisade fall dess vatten vara saltaktigt. Under vintern måste vi anse källorna omkring Sierra Ventana såsom ursprunget till dess rena och klara vatten. Jag misstänker att Patagoniens slätter, liksom Australiens, genomlöpas af många vattendrag, hvilka endast på vissa tider äro verkliga floder. Sannolikt är detta fallet med det vatten, som utfaller i öfre ändan af Port Desire och likaledes med Rio Chupat, på hvars stränder massor af mycket pipig lava funnos af de med uppmätningen sysselsatta officerarne.
Som vi kommo fram tidigt på eftermiddagen, togo vi nya hästar och en soldat till vägvisare, samt begåfvo oss af till Sierra de la Ventana. Detta berg är synligt från ankarplatsen vid Bahia Blanca och kapten Fitz Roy beräknar dess höjd till 3340 fot — någonting högst anmärkningsvärdt på östra sidan af Sydamerika. Så vidt jag vet, hade här icke någon utlänning före mig bestigit detta berg och ganska få af soldaterna vid Bahia Blanca hade någon reda på detsamma. Till följe deraf hörde vi talas om lager af stenkol, guld och silfver, om grottor och skogar, hvilket allt väckte min nyfikenhet, endast för att min förväntan skulle bli så mycket mer besviken. Afståndet från postan var omkring tre mil, öfver en jemn slätt af enahanda beskaffenhet som förut. Ridten blef likväl intressant, då berget började visa sin verkliga gestalt. När vi uppnådde foten af hufvudåsen, hade vi mycket svårt att finna något vatten, hvarföre vi trodde att vi skulle bli tvungna att tillbringa natten utan något. Slutligen upptäckte vi litet, då vi letade tätt utmed berget; ty till och med på några hundra alnars afstånd hade de små bäckarne helt och hållet förlorat sig bland de sköra kalkstenarne och det lösa gruset. Jag tror att naturen aldrig bildade en ensligare och ödsligare klippspets; också gör den skäl för namnet Hurtado eller den afskilde. Berget är brant, ytterst skrofligt och sönderbrustet och så fullkomligt i saknad af alla träd eller till och med buskar, att vi icke en gång voro i stånd att få ett spett, på hvilket vi kunde uppsätta vårt kött öfver en eld af tistelstjelkar[1]. Detta bergs egendomliga utseende bildar en skarp motsats till den hafslika slätten, hvilken icke blott stöter emot dess branta sidor, utan äfven åtskiljer de jemslöpande åsarne. Den enformiga färgtonen förlänar utsigten intrycket af ett ytterligt lugn, emedan qvartsklippans hvitgrå och det vissnade gräsets ljusbruna färg på slätten icke förhöjes af någon bjertare
- ↑ Jag kallar dem tistelstjelkar i brist på ett bättre namn. Jag tror att det är en art Eryngium.
