Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/108

Den här sidan har korrekturlästs
100[kap. vi.
från bahia blanca till buenos aires.

något hinder för emottagandet af betalning; det var endast och allenast den djupa känslan af gästfrihet, hvilken hvarje resande måste erkänna vara nästan allmän i dessa landskap. Sedan vi galopperat några mil, kommo vi till en låg morastrakt, som utsträcker sig inemot 14 mil norr ut, ända till Sierra Tapalguen. På några ställen fans det vackra, sanka, gräsbevuxna slätter, medan andra åter hade en mjuk, svart och torflik mark. Det fans också några vidsträckta, men grunda insjöar och stora vassruggar. Om natten hade vi någon svårighet, att bland morasen finna en torr plats till vårt nattläger.

Den 15 september. — Vi uppstego tidigt på morgonen och redo kort derefter förbi den posta, der indianerna hade mördat de fem soldaterna. Officern hade aderton lansstyng i sin kropp. Efter en styf ridt, uppnådde vi vid middagstiden den femte postan, der vi stannade öfver natten till följe af någon svårighet att få hästar. Som denna punkt är den mest blottstälda på hela linien, voro tjuguen soldater förlagda här, hvilka vid solnedgången återvände från jagten och medförde sju hjortar, tre strutsar och flera bältdjur och rapphöns. Då man rider genom landet, är det vanligt att sätta slätten i brand och följaktligen var synranden om natten på flera ställen upplyst af lysande eldar. Detta gör man till en del för att förvilla kringströfvande indianer, men hufvudsakligen för att förbättra betet. På grässlätter, som icke hysa några större idislande djur, tyckes det vara nödvändigt att genom eld bortskaffa den öfverflödiga växtligheten, för att derigenom göra det nya årets växt användbar.

Ranchon på detta ställe hade icke en gång något tak, utan bestod endast af en krets tistelstjelkar, för att i någon mån afvärja blåstens kraft. Den var belägen på kanten af en vidsträckt, men grund insjö, som svärmade af vildfågel, bland hvilka den svarthalsade svanen var den mest framstående.

En art regnpipare, hvilken ser ut, som han gick på styltor, (Himantopus nigricollis) förekommer här i betydliga flockar. Man har orätt förevitat honom klumpighet. När han vadar i det grunda vattnet, som är hans älsklingstillhåll, är hans gång långt ifrån otymplig. Dessa fåglar ha i flock ett läte, hvilket på ett märkligt vis liknar skallet af ett koppel små hundar i fullt dref. Då jag vaknade om natten, har jag mer än en gång för ett ögonblick spruttit till vid detta aflägsna läte. Teru-tero (Vanellus cayanus) är en annan fågel, som ofta stör nattens tystnad. Till utseende och lefnadssätt liknar han i många hänseenden våra vipor. Hans vingar äro likväl väpnade med skarpa sporrar, lika dem på benen af den vanliga tuppen. Liksom vår vipa fått sitt namn af sitt