mera från Afrikas kust och på punkter, som lågo 250 mil från hvarandra i nordlig och sydlig riktning. I litet stoft, som hade blifvit samladt på ett fartyg 50 mil från land, blef jag mycket öfverraskad att finna stenpartiklar af ända till en tusendels qvadrattum blandade med finare ämnen. Vid ett sådant förhållande bör man ej blifva förvånad öfver spridningen af de kryptogamiska växternas vida lättare och mindre sporer.
Denna ös geologi är den intressantaste delen af dess naturalhistoria. Vid inseglingen i hamnen ser man ett fullkomligt vågrätt, hvitt bälte midt på klippan mot hafvet sträcka sig några mil längs kusten och på en höjd af omkring 45 fot öfver vattnet. Vid närmare undersökning befinnes detta hvita lager bestå af kalkhaltigt ämne med talrika, inbäddade snäckor, hvilka nästan alla nu finnas lefvande invid den närliggande kusten. Det hvilar på gamla vulkaniska bergarter och har blifvit betäckt med en basaltström, hvilken måste hafva runnit ut i hafvet, när den hvita snäckbädden låg på bottnen. Det är märkvärdigt att spåra de förändringar, som åstadkommits af den öfverliggande lavans hetta på den lätt sönderfallande massan, hvilken dels förvandlats till krystallinisk kalk och dels till tät, fläckig sten. Der kalken uppfångats af de slaggartade styckena från lavaströmmens undre yta, har den blifvit förvandlad till grupper af vackert stråliga fibrer liknande arragonit. Lavabäddarne höja sig i på hvarandra följande, sakta sluttande slätter emot det inre, hvarifrån flödena af den smälta stenen ursprungligen utgått. Under historiska tider hafva, så vidt jag vet, några tecken till vulkanisk verksamhet icke visat sig någonstädes på St. Jago; och man kan endast sällan upptäcka formen af en krater på topparne af de många röda slaggkullarne. Likväl kan man vid kusten urskilja de yngre strömmarne, bildande klintar af mindre höjd, men skjutande framom dem, som tillhöra en äldre serie. Klintarnes höjd lemnar sålunda en ungefärlig måttstock på strömmarnes ålder.
Under vårt vistande här gaf jag akt på några hafsdjurs lefnadsvanor. En stor Aplysia är mycket vanlig. Denna hafssnigel är omkring 5 tum lång, af smutsgul färg, ådrad med purpur. På ömse sidor om den undre ytan eller foten är en bred hinna, hvilken stundom tyckes verka som ett slags vädervexlingsmaskin, i det den kommer en vattenström att rinna öfver rygg-gälarne. Djuret lefver af fina hafsalger, som växa bland stenarne i gyttjigt och grundt vatten och jag fann i dess mage åtskilliga småstenar liksom i en fågels kräfve. När denna snigel oroas, gifver han ifrån sig en mycket vacker purpurröd vätska, som färgar vattnet på en fots omkrets. Utom detta försvarsmedel förorsakar en sur
