resande att undersöka den verkliga beskaffenheten af sådana stenar, ehuru för närvarande mig veterligt ingen kristalliserad kropp antager denna form.
Under det jag vistades vid denna afvelsgård roades jag af hvad jag såg och hörde yttras om de härvarande fårhundarne. Då man färdas i detta land är det någonting ganska vanligt, att möta en stor fårskock, som vaktas af en eller två hundar, ehuru de kunna vara hela milen från något hus eller någon menniska; och jag undrade ofta huru en så fast vänskap hade blifvit grundlagd. Uppfostringssättet består i att skilja den ännu späda valpen från tiken och vänja honom vid sina blifvande kamrater, hvarvid man låter den lilla varelsen tre eller fyra gånger om dagen få dia en tacka och gör en liggplats af ull åt honom i fårfållan. Han tillåtes aldrig att komma i sällskap med andra hundar eller leka med barnen i huset. Dessutom kastreras valpen vanligtvis, så att han under uppväxten knappast kan hafva några känslor gemensamma med återstoden af sitt slägte. Till följe af en dylik uppfostran hyser han ingen önskan att lemna hjorden och på samma vis som en annan hund försvarar sin husbonde, försvara dessa fåren. Det är roligt att se, då man nalkas en hjord, huru hunden genast kommer skällande emot en, medan alla fåren skocka sig bakom honom, liksom kring den äldsta gumsen. Man kan äfven lätt lära dessa hundar att drifva hem fåren på en viss tid på aftonen. Deras besvärligaste fel är deras lust som unga att leka med fåren; ty i sin lek jaga de stundom sina stackars undersåter på det obarmhertigaste.
Fårhunden kommer dagligen hem för att få något kött och så snart han fått det, smyger han sig bort liksom blygdes han för sig sjelf. Vid dessa tillfällen äro gårdshundarne mycket tyranniska och den minsta af dem anfaller och förföljer främlingen. Men så fort den senare återkommit till hjorden, vänder han sig om och börjar skälla, då alla gårdshundarne skyndsamt taga till flykten. Likaledes vågar knappast någonsin (somliga säga aldrig) en hel skock hungriga vilda hundar anfalla en hjord, som vaktas af en enda af dessa trogna herdar. Hela detta förhållande tyckes mig vara ett märkvärdigt bevis på böjligheten af hundens tillgifvenhetskänslor, likasom på att han, vare sig att han är vild eller huru som helst dresserad, har en känsla af aktning eller fruktan för dem, som fullgöra sin samhällighetsdrift. Ty vi kunna icke förklara hvarföre de vilda hundarne bortskrämmas af den enda hunden hos hjorden, så framt det icke sker till följe af någon oredig föreställning om, att den sålunda förbundne vunnit i makt, liksom vore han i sällskap med djur af sitt eget slag. F. Cuvier har anmärkt,
