att alla de djur, som lätt låta tämja sig, anse menniskan såsom en medlem af sitt eget samfund och sålunda fullgöra sin samhällighetsdrift. I ofvan anförda fall anser fårhunden fåren såsom sina kamrater och vinner sålunda tillförsigt; och fastän de vilda hundarne veta att hvart får för sig icke är någon hund utan godt att äta, gå de likväl till en del in på denna åsigt, när de se dem i en skock med en vallhund i spetsen.
En qväll kom en ”domidor” (hästtämjare) för att tämja några fålar. Jag skall beskrifva de förberedande åtgärderna, emedan jag tror att de icke hafva blifvit omnämda i någon annan resebeskrifning. En skara otämda unga hästar jagas in i corralen eller stora pålinhägnaden och dörren tillstänges. Vi skola antaga att endast en man skall fånga och rida en häst, som ännu aldrig kändt sadel eller tygel. Jag anser att för hvarje annan utom en gaucho skulle en dylik bragd vara fullkomligt outförbar. Gauchon utväljer en fullvuxen fåle och under det att djuret rusar omkring banan kastar han sin lasso, så att han fångar båda frambenen. Hästen faller genast omkull med en häftig stöt och under det han ligger sparkande på marken, beskrifver gauchon en krets, i det han håller lasson stram, så att han fångar ena bakfoten, strax nedom karleden och drager den tätt intill de begge frambenen, hvarefter han lindar fast lasson, så att alla tre benen bindas tillsamman. Han sätter sig nu på hästens hals och fäster en stark tygel utan betsel vid undre käken, hvilket tillgår så, att han genom de vid ändan af tygeln befintliga ringarne träder en smal rem och lindar den några hvarf omkring både käken och tungan på hästen. De begge frambenen hopbindas nu fastare med en stark läderrem, som är hopfästad med en löpknut. Lasson, som sammanband de tre benen lösgöres derefter, hvarvid hästen reser sig med svårighet och gauchon, som nu fasthåller honom med den kring underkäken bundna tygeln, leder honom utanför corralen. Om ännu en person finnes tillstädes (eljest är saken svårare), håller han djurets hufvud under det att den första pålägger hästtäckena och sadeln och hopfäster alltsamman med bukgjorden. Förfärad och häpen öfver att sålunda blifva bunden rundtomkring lifvet, kastar sig hästen under denna åtgärd gång på gång omkull på marken och vill icke resa sig utan stryk. Slutligen, när sadlingen är verkstäld, kan det arma djuret knappast andas af fruktan och är hvitt af skum och svett. Mannen lagar sig nu i ordning att sitta upp genom att hårdt trycka på stigbygeln, så att hästen ej skall förlora jemvigten och i samma ögonblick som han kastar sitt ben öfver djurets rygg, drager han i löpknuten, som sammanhåller frambenen, och hästen är fri. Somliga hästtämjare draga upp knuten medan djuret ännu ligger på
