blifvit förflyttadt och sannolikt äfven afrundadt efter de hvita bäddarnes aflagring och långt efter bildningen af de underliggande bäddarne med de tertiära snäckorna.
I denna södra kontinent har allt försiggått i stor skala. Landet från Rio Plata till Eldslandet, ett afstånd af 200 mil, har höjts samtidigt (och i Patagonien till en höjd af mellan 3—400 fot), inom tidrymden för de nu lefvande hafssnäckornas tillvaro. De gamla och vittrade skalen, som ligga qvar på ytan af den höjda slätten, bibehålla ännu till en del sina färger. Höjningsrörelsen har varit afbruten af åtminstone åtta långa hviloperioder, hvarunder hafvet åt sig djupt in i landet och efter hvartannat bildade de långa sträckor af klintar eller branter, som skilja de olika slätterna, der de trappstegslikt höja sig bakom hvarandra. Den upplyftande rörelsen och hafvets tillbakaätande kraft under hvilotiderna hafva verkat i lika mån utefter långa kuststräckor; ty jag förvånades öfver att på mycket aflägsna punkter finna de trappstegslika afsatserna ligga nästan i lika höjd. Den lägsta slätten är 90 fot hög och den högsta, som jag besteg vid kusten, är 950 fot och af denna äro endast fläckar qvarlemnade i form af jemna, grusbetäckta kullar. Den öfre slätten vid S:ta Cruz sluttar uppåt till en höjd af 3,000 fot vid Cordillerans nedre rand. Jag sade att Patagonien blifvit höjdt med 3—400 fot inom tidrymden för de nutida hafssnäckornas tillvaro. Jag kan tillägga att höjningen gått till åtminstone 1,500 fot inom den tidrymd, då isberg förflyttade stora stenblock öfver den öfre slätten vid S:ta Cruz. Men det är icke blott rörelser i uppåtgående riktning, som inverkat på Patagonien; ty enligt prof. E. Forbes kunna de utdöda tertiära snäckorna från St. Julian och S:ta Cruz icke hafva lefvat på större djup än från 40 till 250 fot, men de äro nu betäckta med i hafvet bildade lager af från 800 till 1,000 fots mäktighet; och till följe häraf måste den hafsbotten, hvarpå dessa snäckor fordom lefde, hafva sjunkit några hundra fot, och sålunda möjliggjort hopandet af de öfverliggande lagren. Hvilken historia om geologiska förändringar uppenbarar icke Patagoniens så enkelt bildade kust!
Vid Port St. Julian fann jag i litet röd lera, som betäcker gruset på nittio-fots-slätten, ett halft skelett af en Macrauchenia Patachonica, ett märkligt däggdjur, fullt ut så stort som kamelen. Den tillhör samma afdelning af de tjockhudade däggdjuren, som noshörningen, tapiren och palæotherium; men i bygnaden af den långa halsens ben, visar den nära slägtskap med kamelen eller snarare med guanacon eller laman. Emedan man hittar hafssnäckor af nu lefvande arter på två af de högre trappstegslika slätterna,
