här nämna, att på en viss punkt af Ascensions kust, der en vidsträckt massa snäcksand finnes sammanhopad, en inkrustation aflagras af hafsvattnet på klippor, som blottas vid ebben, och hvilken, såsom träsnittet visar, liknar vissa kryptogamiska växter (Marchantiæ), som man ofta ser på fuktiga murar. Bladens yta har en vacker glans och de delar som bildats under ljusets fulla tillträde äro becksvarta, medan de som legat i skuggan under klippkanter äro grå. Jag har visat stycken af denna inkrustation för åtskilliga geologer och de ansågo alla att de voro af vulkaniskt ursprung! Till sin hårdhet och genomskinlighet, i sin glans,
som liknar skalet af den finaste Oliva-snäcka, i den obehagliga lukt den gifver från sig och i färgförlusten vid behandling under blåsröret, visar den en stor likhet med lefvande hafssnäckors skal. Det är dessutom bekant, att de delar af skalet, som vanligen äro betäckta och skylda af djurets mantel, hafva en blekare färg än de, som äro fullt utsatta för ljuset, alldeles som händelsen är med denna inkrustation. När vi erinra oss att kalk, vare sig i förening med fosforsyra eller kolsyra, ingår i sammansättningen af de hårda kroppsdelarne, såsom ben och skal, hos lefvande djur, är det en intressant fysiologisk företeelse[1] att finna ämnen, som
- ↑ Mr Horner och Sir David Brewster hafva i Philosophical Transactions 1836 sid. 65 beskrifvit ett egendomligt ”konstgjordt ämne som liknar snäckskal”. Det är i fina, genomskinliga, mycket glättade, bruna skifvor, som hafva egna optiska egenskaper, aflagradt på insidan af ett kärl, i hvilket man låtit kläde, som först blifvit prepareradt med lim och derefter med kalk, hastigt röras omkring i vatten. Det är mycket mjukare, mera genomskinligt och innehåller mera djurämne, än den på naturlig väg bildade inkrustationen från Ascension; men vi se här åter den starka benägenhet, som kolsyrad kalk och djurämnen ådagalägga, till att bilda ett fast ämne, beslägtadt med snäckskal.