röfrarne från den döda kroppen, som han vaktar. Utom att kondoren lefver af as, anfaller han ofta unga getter och lam; och fårhundarne äro derföre dresserade att springa fram, samt se uppåt och skälla häftigt, så ofta de flyga förbi. Chilenarne döda och fånga en stor mängd, och använda dervid två sätt. Det ena är att lägga en död kropp på en slät mark inom en inhägnad af qvistar, med en öppning, samt att, när kondorerna ätit sig mätta, galoppera till ingången och sålunda instänga dem; ty när denna fågel icke har utrymme att taga ansats, kan han icke gifva tillräcklig sväng åt sin kropp, för att höja sig från marken. Det andra sättet är att lägga märke till de träd, i hvilka de, ofta till ett antal af fem och sex, bruka sätta sig öfver natten och derefter, sedan det mörknat, klättra upp i dessa och fånga dem, hvilket, såsom jag sjelf sett, icke är någon svår sak, emedan de sofva så tungt. I Valparaiso såg jag en lefvande kondor säljas för femtio öre, men det vanliga priset är sju till nio riksdaler. En, hvilken jag såg införas, hade varit bunden med rep och var mycket skadad; men i samma ögonblick det tåg afskars, hvarmed hans näbb var fastgjord, började han glupskt slita i en bit kött, fast han var omgifven af menniskor. I samma stad höllos en tjugu, trettio stycken lefvande i en trädgård. De matades en gång i veckan, men tycktes vara vid mycket god helsa[1]. Landtfolket i Chile försäkrar, att kondoren kan lefva och bibehålla sin kraft i fem till sex veckor utan föda. Jag kan icke ansvara för sanningen af detta, men det är ett grymt experiment, som mycket sannolikt har blifvit försökt.
Om ett djur dödas på landsbygden, så vet man ganska väl att kondorerna, lika andra asgamar, snart få kunskap derom och på ett oförklarligt vis samlas dit. Det får icke lemnas oanmärkt, att i de flesta fall fåglarne upptäckt sitt byte och hackat skrofvet rent innan köttet i minsta grad blifvit ankommet. Som jag påminde mig Audubons rön om gamarnes obetydliga luktförmåga, invecklade jag vid mitt besök i den omtalade trädgården, ett stycke kött i ett hvitt papper, och gick med det i min hand fram och tillbaka på ett afstånd af fyra alnar från kondorerna, hvilka voro hvar för sig bundne vid ett tåg i en lång rad vid foten af en mur, utan att de fäste någon uppmärksamhet dervid. Jag kastade det derefter på marken på halfannan alns afstånd från en gammal hane; och han betraktade det ett ögonblick uppmärksamt, men såg sedan icke vidare ditåt. Med en käpp förde jag det
- ↑ Jag märkte, att all ohyra, hvarmed de voro behäftade, krälade ut på de yttre fjädrarne, några timmar innan någon af kondorerna dog. Man försäkrade mig, att detta alltid var fallet.