sadeltäcken, ehuru marken på hvilken vi sofvo var nästan ständigt i ett morasslikt tillstånd och det icke fans en torr fläck att sitta på efter vår dagsfärd. Jag har förut nämt huru besynnerligt det är, att det ej skulle finnas ett enda träd på dessa öar, ehuru Eldslandet är betäckt med en enda stor skog. Den största busken på ön (som hör till familjen Compositæ) är knappast så hög som vårt gultörne (Ulex). Det bästa bränslet lemnas af en liten, grön buske af den vanliga ljungens storlek och hvilken har den nyttiga egenskapen att brinna medan den är färsk och grön. Det var högst öfverraskande att se gauchos midt under regn och fast allt var genomvått, genast göra upp eld blott med tillhjelp af en fnöskdosa och en bit lump. De framletade nämligen under grästufvor och buskar några torra qvistar och dessa söndergnuggade de till fibrer, hvarefter de omgåfvo dem med gröfre qvistar, nästan som ett fågelbo och lade sedan lumporna med sin eldgnista midt i och öfvertäckte det. Då de derefter lyftade upp detta bo mot vinden, rykte det efter hand allt mer och mer och råkade slutligen i brand. Jag tror icke att med så fuktiga materialier något annat förfaringssätt skulle hafva haft någon utsigt att lyckas.
Den 19:e. — Jag var mycket stel i kroppen om morgnarne, emedan jag icke ridit någon tid förut; men förvånades af att höra gauchos, som från barndomen nästan lefvat på hästryggen, säga att de alltid lida under dylika förhållanden. St. Jago berättade mig, att han en gång begaf sig ut och jagade vild hornboskap sedan han legat sjuk i tre månader, och att till följe deraf hans lår under de två följande dagarne blefvo så styfva, att han måste intaga sängen. Detta bevisar att gauchos verkligen måste starkt anstränga sina muskler när de rida, ehuru det ser ut som de icke gjorde det. Det måste vara ett mycket styft arbete att jaga vilda nötkreatur i ett land, som till följe af den blöta marken är så svårt att färdas uti, som detta. Gauchos säga också, att de ofta i fullaste fart färdas öfver mark, som skulle vara ofarbar, om man red långsamt, på samma sätt som man kan åka skridskor på tunn is. När man jagar, försöka jägarne att obemärkta komma boskapshjorden så nära som möjligt. Hvar man har fyra eller fem par bolas, hvilka han kastar det ena efter det andra mot lika många kreatur, hvilka när de en gång väl blifvit insnärjda, lemnas åt sitt öde några dagar, till dess de blifvit något utmattade genom hunger och ansträngningar. Man försätter dem då i frihet och drifver dem till en liten hjord af tama kreatur, hvilka man ditfört för det ändamålet. Då de af den nyss utståndna behandlingen äro allt för mycket skrämda för att lemna hjorden, drifvas de lätt till nybygget, om deras krafter blott stå bi.
