Vädret fortfor att vara så dåligt, att vi beslöto att göra en yttersta ansträngning, och försöka uppnå fartyget före nattens inbrott; men som landets yta till följe af det myckna regnandet var en enda mosse, tror jag att min häst föll åtminstone ett dussin gånger och stundom sprattlade alla sex hästarne på samma gång i dyn. Äfven ha alla de små bäckarna sina bräddar infattade med mjuk torf, hvilket gör det mycket svårt för hästarne att hoppa öfver dem, utan att falla; och för att göra vårt obehagliga läge fullständigt, tvungos vi att rida tvärs öfver innersta bugten af en hafsvik, i hvilken vattnet gick ända upp till hästryggen; och då vinden var häftig, slogo de små vågorna öfver oss och gjorde oss mycket våta och frusna. Till och med de härdade gauchos förklarade sig belåtna, när de uppnådde nybygget efter vår lilla utflygt.
Dessa öars geologiska bygnad är i de flesta afseenden enkel. Det lägre landet består af lerskiffer och sandsten med försteningar, som äro mycket nära beslägtade med, om ock icke identiska med dem, som finnas i Europas silurformationer, medan kullarne äro bildade af hvit, kornig qvarts. Sistnämda bergarts lager bilda ofta fullkomligt symmetriska bågar och vissa massor ha till följe häraf ett mycket egendomligt utseende. Pernety[1] har egnat några sidor åt beskrifningen af Ruinkullen, hvars på hvarandra följande lager han med rätta förliknar vid bänkraderna på en amfiteater. Qvartsen måste hafva varit fullkomligt mjuk, när den undergick sådana märkvärdiga böjningar utan att brytas i stycken. Alldenstund qvartsen omärkligt öfvergår i sandsten, tyckes det sannolikt, att den leder sitt ursprung från att sandstenen blifvit upphettad till en sådan grad att den blef flytande och vid afkylningen kristalliserade; den måste likväl hafva blifvit uppdrifven genom de öfverliggande bäddarne, medan den ännu var i det mjuka tillståndet.
På många ställen af ön är dalarnes botten på ett ovanligt vis betäckt med myriader stora, lösa, kantiga qvartsblock, hvilka bilda ”stenströmmar”, som med förvåning omtalas af alla resande allt sedan Pernetys tider. Blocken äro icke nötta genom vattens inverkan, emedan deras kanter endast äro obetydligt afrundade, och de vexla i storlek från en till två fot i tvärmått, ehuru sådana finnas äfven, hvilka äro tio, ja tjugu gånger så stora. De ligga icke hopkastade i orediga hopar, utan äro utbredda i jemna lager eller liksom stora strömmar. Det är icke möjligt att få reda på deras mäktighet, men man kan höra sorlet af små bäckar, som rinna mellan stenarne flera fot under ytan. Deras verkliga djup
- ↑ Yoyage aux Isles Malouines, sid. 526.
