nedre mandibeln. Hos de flesta arterna var hvarje cell försedd med ett hufvud, men i andra hade hvar cell två.
De unga cellerna vid ändarne af dessa koralliners grenar innehålla mycket outvecklade polyper, och likväl äro de vid dem fästade gamhufvudena, ehuru små, till alla delar fullt utbildade. När man med en nål borttog polypen från någon af dessa celler, så tycktes dessa organer icke röna någon inverkan deraf. När ett af de gamlika hufvudena bortskars från en cell, bibehöll den nedre mandibeln sin förmåga att öppna och tillsluta sig. Den kanske besynnerligaste omständigheten med denna struktur är, att när det fans mer än två cellrader på grenen, voro äfven de mellersta cellerna försedda med dylika bihang, hvilka likvisst voro blott fjerndeln så stora som yttersidornas. Deras rörelser vexlade efter arterna; men hos somliga såg jag icke den minsta rörelse, under det att andra med den undre mandibeln vanligen vidöppen, svängde fram och tillbaka med en hastighet af fem sekunder för hvarje sväng; och andra åter rörde sig hastigt och ryckvis. När man vidrörde dem med en nål, grep näbben vanligen så fast i spetsen, att hela grenen kunde skakas.
Dessa kroppar hafva alls ingenting att skaffa med framalstrandet af äggen eller knopparne; ty de bildas vid de växande grenarnes spetsar innan de unga polyperna visa sig i cellerna: likasom jag är nästan viss om, att desamma till sina funktioner snarare höra till grenarnes horniga axlar, än till polyperna i cellerna, och detta både till följe deraf, att de röra sig oberoende af polyperna och icke synas på något vis stå i samband med dem, äfvensom af att de äro af olika storlek på de yttre och inre ce]lraderna. Det köttiga bihanget vid nedre ändan af den förut beskrifna hafspennan, utgör äfven en del af zoofyten såsom ett helt, på samma sätt, som rötterna af ett träd utgöra en del af hela trädet och icke af de individuella bladen eller blomknopparne.
Hos en annan vacker, liten korallin (Crisia?), var hvarje cell försedd med ett långtandadt borst, hvilket egde förmågan att hastigt röra sig. Hvarje särskilt borst, likasom hvarje särskilt gamlikt hufvud, rörde sig vanligen alldeles oberoende af de andra, men ibland rörde sig samtidigt alla på båda sidor af en gren, ibland åter endast de, som voro på ena sidan; stundom rörde sig hvart och ett i regelbunden ordning, det ena efter det andra. I dessa rörelser se vi synbarligen en lika fullkomlig förflyttning af viljan hos den, fast af tusentals särskilta polyper sammansatta zoofyten, som hos ett enda djur. Detta förhållande skiljer sig i sanning icke från det, som visade sig hos hafspennorna på kusten vid Bahia Blanca, hvilka drogo sig ned i sanden, när man vidrörde dem. Jag skall