Fastän alla tre kunde både tala och förstå rätt mycket engelska, var det dock ganska svårt att få någon synnerlig upplysning af dem om deras landsmäns lefnadsvanor, hvilket till en del berodde på den svårighet de tydligen hade, att kunna förstå det enklaste alternativ. Den, som är van att tala med mycket små barn, vet huru sällan man kan få ett riktigt svar till och med på en så simpel fråga som om en sak är svart eller hvit; ty föreställningen om svart och hvitt tyckes ömsom fylla deras själ. Så var det äfven med dessa eldsländare; och följaktligen var det i allmänhet omöjligt att genom frågor utleta om man rätt förstått något som de påstått. Deras syn var märkvärdigt skarp; ty änskönt sjömän genom lång vana kunna urskilja ett aflägset föremål mycket bättre, än en som lefvat sin mesta tid på land, öfverträffade både York och Jemmy i detta hänseende alla sjömän om bord, så att de åtskilliga gånger förklarat, hvad något aflägset föremål varit och ehuru alla betviflade det, visade det sig att de hade rätt, när man undersökte det genom kikaren. De voro också fullkomligt medvetna om denna sin förmåga; och när Jemmy hade haft något litet gräl med vakthafvande officern, brukade han säga: ”Mig se skepp, mig icke säga hvar”.
Det var intressant att se vildarnes beteende mot Jemmy Button, när vi stego i land. De märkte genast skilnaden mellan honom och oss och hade mycket samspråk sins emellan angående den saken. Gubben stälde ett långt tal till Jemmy, hvars mening tyckes hafva varit att inbjuda honom att stanna hos dem, men Jemmy förstod mycket litet af deras språk och skämdes dessutom högligen för sina landsmän. När York Minster sedermera kom i land, betraktade de honom på samma sätt och sade honom, att han borde raka sig; och likväl hade han knapt tjugu små hårstrån på sitt ansigte, medan vi alla deremot buro våra oklippta skägg. De undersökte färgen på hans hud och jemförde den med vår. Då en af oss blottade sin ena arm, uttryckte de sin lifligaste förvåning och beundran öfver dess hvithet, alldeles på samma sätt, som jag sett en orang-utang göra i zoologiska trädgården. Vi trodde att de togo två eller tre officerare, som voro något kortare och ljusare, för fruntimmerna i vårt sällskap, fastän de voro försedda med stora skägg. Den längste af eldsländarne var tydligen mycket smickrad af att vi bemärkte hans längd, och då vi stälde honom med ryggen mot den längsta af båtbesättningen, försökte han på allt sätt maka sig på högre mark och stå på tå. Han öppnade munnen för att visa sina tänder och vände sitt ansigte för att låta oss se det från sidan, och allt detta gjorde han med sådan hurtighet, att jag tror han ansåg sig för den
