vackraste karl i Eldslandet. Sedan vår första känsla af djup förvåning var förbi, kunde intet vara löjligare, än att se den underliga blandning af öfverraskning och härmningslust som dessa vildar hvarje ögonblick visade.
Dagen derefter försökte jag att tränga ett stycke in i landet. Eldslandet kan beskrifvas som ett bergland, hvilket till en del ligger sänkt under hafvet, så att djupa fjordar och vikar intaga de ställen, der dalarne eljest skulle finnas. Om man undantager den för vinden utsatta vestkusten, äro bergsidorna från vattenbrynet ända till en höjd af emellan 1,000—1,500 fot betäckta med en enda stor skog, hvarefter vidtager ett torflager med små alpväxter, hvilket åter efterträdes af den eviga snögränsen, hvilken i Magelhaens sund, enligt kapten King, sänker sig till emellan 3—4,000 fot. Det är ytterst sällsynt att i någon del af detta land finna ett tunnland slät mark. Jag erinrar mig endast ett litet slätt stycke vid Port Famine och ett annat af något större vidd vid Goeree-redden. På båda ställena och öfver allt annorstädes, är ytan betäckt med ett tjockt lager af morassartad torf. Äfven inom skogen är marken dold af en massa långsamt förmultnande växtämnen, i hvilka foten nedsjunker, emedan de äro genomdränkta med vatten.
Då jag fann det nästan hopplöst att tränga fram genom skogen, så följde jag loppet af en bergström. I början kunde jag med möda krypa fram till följe af vattenfallen och de många kullfallna träden, men strömmens bädd blef snart litet mera fri, emedan öfversvämningarne rensopat sidorna. Jag fortfor att i en hel timme långsamt skrida framåt utmed de ojemna och klippiga stränderna, men belönades rikligt genom det storartade landskapet. Klyftans dystra djup öfverensstämde väl med de öfverallt synliga spåren af omstörtningar. På alla sidor lågo oregelbundna massor af klippor och lösryckta träd, medan andra träd voro förmultnade intill kärnan och färdiga att falla, ehuru de ännu stodo upprätta. Den hopsnärjda massan af friska och fallna träd erinrade mig om skogarne inom vändkretsarne — det var dock en stor skilnad; ty inom dessa tysta ödemarker tyckes döden, i stället för lifvet vara den rådande anden. Jag följde vattendraget tills jag kom till ett ställe, der ett stort jordras hade röjt en rak sträcka nedför bergssidan. På denna väg klättrade jag upp till en ansenlig höjd och fick en god utsigt öfver de kringliggande skogarne. Träden tillhöra alla ett slag: Fagus betuloides, ty antalet af andra arter af slägtet Fagus är obetydligt. Denna bok bibehåller sina blad hela året om, men dess löf har en egendomlig grönbrun färg med en anstrykning af gult, och emedan hela landskapet har den
