var nu förbi och likväl föll dagligen snö på höjderna och i dalarne regnade det åtföljdt af snöglopp. Termometern stod vanligen på omkring +7° men om natten föll den till 3° eller 4,5. Af luftens fuktiga och oroliga tillstånd, som icke lifvades af någon solglimt, förestälde man sig klimatet mycket värre än det verkligen var.
När vi en dag foro i land vid Wollaston-ön, rodde vi upp till en kanot med sex eldsländare. Dessa voro de ömkligaste och eländigaste varelser jag någonsin sett. På ostkusten hafva infödingarne, såsom vi hafva sett, guanaco-mantlar och på den vestra hafva de sådana af skälskinn; medan bland dessa i midtellandet lefvande stammar karlarne vanligen hafva ett utterskinn eller något litet skynke så stort, som en näsduk, hvilket nätt och jemt räcker till att betäcka ryggen så långt ned som till länderna. Det är fastsnördt öfver bröstet med remmar och flyttas från den ena sidan till den andra, allt eftersom vinden blåser. Men dessa eldsländare i båten voro alldeles nakna och äfven en fullvuxen qvinna var det helt och hållet. Det regnade häftigt och regnvattnet jemte sjöstänket rann utför deras kroppar. I en annan icke långt derifrån belägen hamn, kom en dag en qvinna, som gaf sitt nyfödda barn di, ut till sidan af fartyget och stannade der blott af nyfikenhet, medan snögloppet föll och töade på hennes nakna barm och på hennes nakna dibarns skinn! Dessa arma uslingar hade en dverglik växt, deras vederstyggliga ansigten voro besmorda med hvit färg, huden var smutsig och flottig, håret hoptofvadt, rösten missljudande och deras åtbörder våldsamma. Då man ser sådana menniskor, kan man knappast få sig sjelf att tro, att de äro ens medmenniskor och invånare på samma jord. Man brukar ofta uttömma sig i gissningar om hvilka nöjen något af de lägre djuren kunna hafva af lifvet; men med huru mycket större skäl kunde man icke göra samma fråga i afseende på dessa vildar! Om natten sofva i detta stormiga luftstreck fem eller sex menskliga varelser på den våta marken, nakna och knappast skyddade för blåst och regn, hopkrupna som djur. Så fort det blir lågvatten, vinter eller sommar, dag eller natt, måste de stiga upp för att plocka skaldjur från klipporna; och qvinnorna antingen dyka för att samla sjöborrar eller sitta de tåligt i sina kanoter och uppdraga småfiskar med en hårref, som är försedd med bete, men saknar krok. Om en skäl dödas eller den flytande kroppen af en rutten hval upptäckes, så hafva de ett kalas, och denna eländiga föda upphjelpes med några få smaklösa bär och svampar.
De lida ofta hungersnöd, och jag hörde mr. Low, som var kapten på ett skälfångarefartyg och hade noggrann kännedom om
