Denna fisk med sitt löst hängande skinn är bekant för att ega den besynnerliga förmågan att kunna utspänna sin kropp till en nästan klotrund form. Sedan han en liten stund varit upptagen ur vattnet och derefter å nyo lägges deri, insuper han en ansenlig mängd både vatten och luft genom munnen och måhända äfven genom gälöppningarne. Detta sker på två sätt: luften sväljes och tryckes då in i kroppshåligheten, medan dess återgång förekommes genom en muskelsammandragning, hvilken synes utvärtes; men vattnet inkommer i en sakta ström genom munnen, hvilken hålles öppen och orörlig; denna senare rörelse måste derföre bero på sugning. Skinnet kring magen är mycket slappare än på ryggen. Följaktligen blifver den nedre delen af kroppen mycket mera utspänd än den öfre och fisken flyter till följe deraf med ryggen nedåt. Cuvier betviflar att Diodon är i stånd att simma i detta läge. Men han kan då icke blott röra sig framåt i rak linie, utan äfven vända sig om åt ömse sidor. Den senare rörelsen åstadkommes endast medelst bröstfenorna; stjerten är hopfallen och kan icke begagnas. Derföre att kroppen hålles utspänd genom så mycket luft, ligga gälöppningarna öfver vattnet, men den ström, som ständigt insupes genom munnen, flyter genom dem.
Sedan fisken förblifvit i detta utspända skick en stund, utjagade han vanligen vattnet och luften med ansenlig styrka från gälöppningarna och munnen. Han kunde efter godtfinnande utsläppa en viss vattenmängd och det är derföre sannolikt att han till någon del insuper denna vätska för att afpassa sin specifika vigt. Denna Diodon egde åtskilliga försvarsmedel. Han kunde gifva svåra bett och kunde utkasta vattnet ur sin mun på något afstånd, på samma gång som han gaf ifrån sig ett besynnerligt läte genom att röra sina käkar. När kroppen uppblåses bli de taggar, med hvilka huden är betäckt, utstående och spetsiga. Men den besynnerligaste omständigheten är att han, när man handterar honom, från maghuden afsöndrar ett mycket vackert karminrödt, fibröst ämne, hvilket färgar elfenben och papper så varaktigt, att färgen bibehåller hela sin styrka ännu denna dag; jag är fullkomligt okunnig om beskaffenheten och nyttan af denna afsöndring. Jag har hört af dr. Allan, att han i hajens mage ofta funnit en lefvande Diodon flytande och utspänd och att han vid åtskilliga tillfällen vet att den ätit sig väg icke blott genom magväggarne, utan äfven genom odjurets sidor, och att detta sålunda blifvit dödadt. Hvem skulle väl ha förestält sig, att en liten mjuk fisk skulle kunna tillintetgöra den stora och vilda hajen?
