neutrala gränstrakter. Fastän Jemmy Button ganska väl kände till vår afdelnings styrka, ville han i början icke gerna landstiga bland den fiendtliga stam, som låg närmast till hans egen. Han berättade oss ofta, huru ”när löfvet rödt”, de vilde Oensmännen gingo öfver bergen, från ostkusten af Eldslandet och gjorde infall bland infödingarne i denna del af landet. Det var mycket eget att betrakta honom, när han omtalade detta och se hans ögon tindra och hela hans ansigte antaga ett ovanligt vildt uttryck. När vi seglade fram på Beagle-kanalen, antog landskapet en egendomlig och högst storartad karakter; men intrycket häraf förminskades af den låga synpunkt vi hade i båtarne och emedan vi sågo långs med dalgången och sålunda gingo miste om hela skönheten hos de bakom hvarandra sig resande åsarne. Bergen voro här omkring 3,000 fot höga och slutade med skarpa och taggiga spetsar. De höjde sig i en enda oafbruten stigning från vattenytan och betäcktes till 14—1500 fots höjd af den dunkelt färgade skogen. Det var högst eget att så långt ögat kunde nå, se huru jemn och verkligen horisontel den linie var, vid hvilken träden på bergsidorna upphörde att växa. Den påminde fullkomligt om det högvattensmärke, som drifveden bildar på en hafsstrand.
Om natten sofvo vi nära vid Ponsonby-sundets förening med Beagle-kanalen. En liten eldsländar-familj, som lefde i bugten, förhöll sig stilla och oförargligt och slöt sig snart till vårt sällskap omkring en flammande eld. Vi voro väl klädda, och fastän vi sutto tätt invid elden, voro vi långt ifrån varma och likväl sågo vi till vår stora förvåning huru svetten rann från dessa nakna vildar till följe af att de undergingo en sådan stekning, och det fast de sutto längre bort än vi. De tycktes likväl rätt belåtna och instämde allesamman i korus af sjöfolkets sång; men det sätt hvarpå de alltid kommo litet efter, var riktigt löjligt.
Under natten hade nyheten spridt sig och tidigt på morgonen anlände ett nytt sällskap, som tillhörde Tekenika eller Jemmys stam. Somliga af dem hade sprungit så fort, att de blödde näsblod och fradgan stod från deras mun till följe af den hastighet, hvarmed de talade; och med den nakna kroppen helt och hållet besmord med svart, hvitt[1] och rödt, sågo de ut, som en hop
- ↑ Detta ämne är i torrt tillstånd temligen fast och har obetydlig specifik vigt. Prof. Ehrenberg, som undersökt det, säger att det består af infusorier, hvaribland fjorton polygastriska och fyra fytolitharier. Han säger att de alla äro sötvattensinvånare, hvilket är ett vackert bevis på de resultat, som kunna vinnas genom prof. Ehrenbergs mikroskopiska undersökningar; ty Jemmy Button berättade mig, att man alltid samlade denna färg på botten af bergströmmar. Det är dessutom ett märkligt faktum i dessa infusionsdjurs geografiska utbredning, hvilka alla äro väl kända för att hafva ett mycket vidsträckt vistelseområde, att alla arterna i detta ämne äro gamla bekanta former, fastän det samlats på yttersta södra spetsen af Eldslandet.
