gjuta sina forssar genom skogarne i den nedanföre varande trånga kanalen. På många ställen sträcka sig praktfulla glacierer från bergets sida ända ned till vattenytan. Det är knappast möjligt att tänka sig någonting skönare än dessa glacierers beryll-lika blånad och synnerligast om den ställes i motsats till den öfre snöytans matta hvithet. De stycken, som hade fallit från glacieren ut i vattnet, flöto bort, och kanalen med dess isberg framstälde på en sträcka af en fjerdingsväg en miniatyrbild af ishafvet. Då båtarne vid vår middagstimme blifvit dragna i land, beundrade vi på en half fjerdingsvägs afstånd en lodrät isklippa och önskade att några flera stycken måtte falla. Slutligen nedstörtade en massa med ett brakande dån och genast sågo vi den jemna ytan af en våg komma ilande emot oss. Folket sprang så fort det kunde ned till båtarne; ty faran att dessa skulle slås i stycken var ögonskenlig. En af sjömännen fick just tag i framstäfvarne, då den fradgande brottsjön nådde båtarne. Han kastades hufvudstupa omkull, men skadades icke och båtarne ledo icke heller någon skada, fastän de tre gånger lyftades i höjden och åter sänktes. Detta var mycket lyckligt för oss, ty vi voro fulla sexton mil från fartyget och skulle hafva stått utan lifsmedel och eldvapen. Jag hade förut märkt att några stora klippstycken på stranden nyligen hade blifvit flyttade; men jag förstod ej orsaken, förr än jag såg denna våg. Ena sidan af den långa viken utgjordes af en utskjutande rand af glimmerskiffer, det innersta af en fyrtio fot hög isklippa, och den andra sidan af en femtio fot hög klint, som bestod af stora afrundade granit- och glimmerskifferstycken, mellan hvilka gamla träd växte. Denna klint var tydligen en morän, som uppstaplats på en tid då glacieren hade större omfång.
När vi uppnådde vestra mynningen till denna norra gren af Beagle-kanalen, seglade vi bland många okända, obebodda öar och vädret var grufligt dåligt. Vi sågo icke heller till några infödingar. Kusten var nästan öfverallt så brant, att vi åtskilliga gånger måste ro hela milen, innan vi kunde få utrymme nog att slå upp våra begge tält. En natt sofvo vi på stora, runda kullerstenar, med ruttnande släke mellan dessa, och när floden kom, måste vi stiga upp och flytta våra sofsäckar. Den aflägsnaste vestliga punkt, hvilken vi uppnådde, var Stewart-ön, som låg omkring tjugufem mil från vårt fartyg. Vi återvände då till Beagle-kanalen genom södra armen och fortsatte derifrån utan något äfventyr färden till Ponsonby-sundet.
Den 6 februari. — Vi anlände till Wullya, der Matthews afgaf en så ofördelaktig berättelse om eldsländarnes beteende, att kapten Fitz Roy beslöt att taga honom tillbaka till Beagle,
