visade genom att komma i den häftigaste vrede, att han fullkomligt förstod förebråelsen att kallas en lögnare, hvilket han också verkligen var. Vi förvånades denna gång liksom vid alla föregående tillfällen öfver den ringa eller snarare allsingen uppmärksamhet de fästade vid många föremål, hvilkas gagn måste hafva varit öppen dagligt för dem. I sig sjelft obetydliga omständigheter, såsom skönheten hos rödt tyg eller blåa perlor, äfvensom att inga qvinnor funnos om bord och vår noggranhet att tvätta oss — uppväckte deras förvåning vida mer än något storartadt och sammansatt föremål, sådant som vårt skepp. Bougainville har gjort den sanna anmärkningen om dessa vildar, ”att de anse den menskliga konstflitens mästerverk, liksom de anse naturens lagar och hennes företeelser”.
Den 5 mars ankrade vi i bugten vid Wullya, men sågo icke till en själ der. Vi oroades deröfver; ty infödingarne i Ponsonby-sundet visade genom åtbörder, att en strid hade förefallit, och vi hörde sedan att de fruktade Oensmännen hade gjort ett öfverfall. Snart syntes likväl en kanot, med en liten flagg svajande, närma sig, och en af karlarne deri borttvättade färgerna från sitt ansigte. Denne man var stackars Jemmy, nu en mager och förfärlig vilde, med långt okammadt hår och naken, utom en bit af en filt kring medjan. Vi igenkände honom icke förr än han var tätt invid oss; ty han blygdes för sig sjelf och vände ryggen mot fartyget. Vi hade lemnat honom välmående, fet, snygg och väl klädd ; och aldrig har jag sett en så fullständig och bedröflig förvandling; men så snart han blifvit uppklädd igen och den första ängslan var öfver, blef allt bra igen. Han åt middag med kapten Fitz Roy och gjorde det lika nätt som förut. Han berättade oss, att han hade ”för mycket” (han menade nog) att äta, att han icke frös, att hans slägtingar voro mycket beskedligt folk, och att han icke önskade vända om till England. Om qvällen utfunno vi orsaken till denna stora förändring i Jemmys känslor, då hans unga och täcka hustru anlände. Med sin vanliga välvilja medförde han två utmärkt vackra utterskinn till sina båda bästa vänner och några spjutspetsar och pilar, som han med egna händer förfärdigat, till kaptenen. Han sade, att han hade bygt en kanot åt sig sjelf och han skröt af att han kunde tala litet af sitt modersmål. Men en högst märklig omständighet är, att han tyckes hafva lärt hela sin stam något engelska; ty en gammal man anmälte sjelfvilligt ”Jemmy Buttons wife”. Jemmy hade förlorat alla sina tillhörigheter. Han berättade oss, att York Minster hade bygt en stor kanot och några månader förut med sin hustru Fuegia[1] farit hem
- ↑ Kapten Sullivan, hvilken efter sin resa med Beagle varit sysselsatt med uppmätning af Falklands-öarne, hörde af en skälfångare (1842?) att när denne var i vestra delarne af Magelhaens sund, förvånades han öfver en infödd qvinna, som kom om bord och kunde tala engelska. Tvifvelsutan var detta Fuegia Basket. Hon lefde (jag fruktar att uttrycket sannolikt har en dubbel tolkning) några dagar om bord.
