så långt åt vester, skulle vara ”nästan helt och hållet betäckt med ständig snö” och skulle hafva hvarje vik slutande med isklintar, från hvilka stora massor årligen lossnade. Denna ö skulle endast kunna framvisa litet mossa, gräs och en pimpinella, medan en fältpiplärka skulle vara dess enda landinvånare. Från vårt nya Cap Horn i Danmark, skulle en knappast hälften så hög bergskedja som Alperna sträcka sig i rak linie söderut, och på dess vestra sida skulle hvarje djup hafsfjord sluta med ”branta och förvånande glacierer”. Dessa ensliga fjordar skulle ofta genljuda af isens fall och lika ofta skulle stora vågor rusa fram långs med deras kuster. Talrika isberg, somliga höga som kyrktorn och stundom belastade med ”ej oansenliga klippstycken” skulle stranda på de utanför liggande holmarne; och tid efter annan skulle häftiga jordskalf nedstörta väldiga ismassor i det nedanför liggande vattnet. Slutligen skulle några missionärer, som försökte att framtränga i en lång hafsfjord, se de icke särdeles höga kringliggande bergen nedsända sina många, stora isströmmar till hafskusten och deras båtfärd skulle hindras af de otaliga, simmande isbergen, några små och andra stora; och detta skulle hafva tilldragit sig på vår 22 juni och der Geneversjön nu utbreder sig![1].
- ↑ I första upplagan och i tillägget dertill har jag lemnat några uppgifter angående förflyttandet af stenblock och isberg i södra ishafvet. Detta ämne har nyligen förträffligt blifvit behandladt af mr. Hayes i ”Boston Journal”; men författaren tyckes icke veta om ett fall, som jag uppgifvit, om ett jättestort flyttblock, hvilket låg inbäddadt i ett isberg på södra ishafvet, på åtminstone sexton mils afstånd från något land och kanske mycket längre. I tillägget har jag utförligt afhandlat sannolikheten af att isberg, när de strandat, skulle ha refflat och polerat klippor, liksom glaciererna, en sannolikhet, som man då knappast hade tänkt på. Detta är nu en mycket allmänt antagen förmodan och jag kan icke värja mig från den tanken, att den skulle kunna tillämpas på sådana fall, som de i Jura. Dr. Richardson har försäkrat mig, att isberg i Nordamerika skjuta framför sig småstenar och sand, samt lemna den släta klippbottnen alldeles bar. Det är knappast möjligt att betvifla det sådana hällar icke skulle poleras och repas i samma riktning, som de rådande strömmarne gå. Sedan jag skref nämde tillägg, har jag i Norra Wales sett glacierers och simmande isbergs verkningar jemte hvarandra.
