buskar. Kaktusarterna eller rättare opuntierna voro här mycket talrika. Jag mätte en klotformig, hvilken, taggarne inberäknade, höll sex och en half fot i omkrets. Höjden af det vanliga cylindriska, greniga slaget, är från tolf till femton fot och grenarnes omfång med taggarne mellan tre till fyra fot.
Ett starkt snöfall på bergen hindrade mig under de sista två dagarne att göra några intressanta utfärder. Jag försökte komma till en insjö, hvilken folket i trakten af något oförklarligt skäl anser vara en vik af hafvet. Under en stark torka föreslogs det att försöka gräfva en kanal från den, för vattnets skull, men presten förklarade efter hållen öfverläggning att det var alltför vådligt, emedan hela Chile skulle öfversvämmas, om insjön, såsom det antogs, stod i samband med Stilla hafvet. Vi stego upp till en ansenlig höjd, men då vi kommo vilse bland snödrifvorna, uppnådde vi icke denna underbara sjö, och hade någon svårighet att hitta tillbaka. Jag trodde att vi skulle förlora våra hästar; ty vi hade icke något medel att mäta huru djupa drifvorna voro och fast vi ledde hästarne, kunde de arbeta sig fram endast medelst hoppande. Den mulna himmeln hotade med ett nytt yrväder och vi voro derföre icke litet glada att vi hunno undan; ty ovädret brast löst först när vi uppnådde foten af berget, och det var lycligt för oss, att detta icke skedde tre timmar tidigare på dagen.
Den 26 augusti. — Vi lemnade Jajuel och gingo ånyo öfver San Felipes dalbäcken. Dagen var verkligt chilenisk, bländande ljus och luften alldeles klar. Det täta och likformiga höljet af nyfallen snö gjorde anblicken af vulkanen Aconcagua och hufvudkedjan rigtigt härlig. Vi voro nu på väg till Chiles hufvudstad Santiago. Vi foro öfver Cerro del Talguen och sofvo i en liten rancho. Då värden talade om Chiles tillstånd i jemförelse med andra länders, var han mycket blygsam: ”Somliga se med två ögon, och andra med ett, men för min del så tror jag icke att Chile ser med något”.
Den 27 augusti. — Sedan vi farit öfver många låga åsar, nedstego vi till den lilla af höjder omslutna Guitron-slätten. I sådana dalbäcken som dessa, hvilka ligga på en höjd af från 1,000—2,000 fot öfver hafvet, växa i stor mängd två mariga akaciearter, hvilka stå vidt åtskils. Dessa träd finnas aldrig vid hafskusten och detta förlänar ännu ett utmärkande drag åt landskapet i dessa dalsänkor. Vi foro öfver en låg ås, som skiljer Guitron från den stora slätt, på hvilken Santiago står. Utsigten var här synnerligen öfverraskande; den som ett golf jemna marken, till en del betäckt med akacieskogar och med staden på afstånd, vågrätt stötande intill Andernas fot, hvilkas snöhöljda spetsar lyste
