till motsatta sidan. Han är äfven en liflig fågel och håller ständigt oväsen. Hans läte är omvexlande och mycket underligt, ibland likt dufvors kuttrande, ibland som bubblande vatten, medan andra ljud sakna all motsvarighet. Landets folk säger att han förändrar sitt läte fem gånger om året — förmodligen i enlighet med någon förändring i årstiden[1].
Två slags honungsfåglar äro mycket allmänna; Trochilus forficatus finnes öfver ett område af öfver 600 mil på vestkusten, från Limas varma och torra klimat till Eldslandets skogar, der man kan få se honom fladdra omkring i yrvädren. På den skogrika ön Chiloe, som har ett ytterst fuktigt klimat, är denna lilla fågel, som hoppar af och an bland de fuktiga bladen, måhända talrikare än nästan hvarje annat slag. Jag öppnade magen på åtskilliga exemplar, som blifvit skjutna i olika delar af Sydamerika och i alla voro insektlemningar lika vanliga som i en trädkrypares mage. När denna art om sommaren flyttar åt södern, intages hans plats af en annan norr ifrån kommande art. Denna art (Trochilus gigas) är en mycket stor fågel, för att tillhöra denna späda djurfamilj. När han flyger, har han ett egendomligt utseende. Lik andra af sitt slägte, rör han sig från ställe till ställe med en snabbhet, som kan jemföras med den som Syrphus har bland flugorna och Sphinx bland nattfjärilarne; men när han sväfvar öfver en blomma, är rörelsen hos hans vingar mycket långsam och kraftig, samt således helt och hållet olika den dallrande, hvilken är vanlig hos de flesta arterna och åstadkommer ett surrande ljud. Jag såg aldrig någon annan fågel, hos hvilken (liksom hos fjärilarne) dess vingars styrka visade sig så kraftig i förhållande till kroppens tyngd. När han sväfvar invid en blomma, utbredes och hopslås stjerten oupphörligt som en solfjäder och kroppen hålles i en nästan vertikal ställning. Denna rörelse tyckes stötta och uppbära fågeln emellan de långsamma vingslagen. Ehuru han flyger från blomma till blomma för att söka sin föda, innehöll dock vanligen hans mage talrika lemningar af insekter, och jag misstänker att dessa snarare äro föremål för hans efterspaningar, än honung. Denna arts läte är mycket gällt, liksom nästan hela familjens.
- ↑ Det är anmärkningsvärdt att Molina, ehuru han noga beskrifver alla fåglar och däggdjur i Chile, aldrig en enda gång omtalar detta slägte, hvars arter äro så vanliga och så märkliga till sina lefnadsvanor. Visste han icke huru han skulle klassificera dem och ansåg han följaktligen tystnad för den klokaste åtgärden? Detta är ett exempel på de många förbiseenden, som författare låtit komma sig till last, just i afseende på de ämnen, der man minst skulle ha väntat det.
