ANDRA KAPITLET.
Rio de Janeiro. — Utflygt norr om Cap Frio. — Stark afdunstning. — Slafveriet. — Botofogoviken. — Land-planarier. — Moln på Corcovado. — Störtregn. — Sjungande grodor. — Fosforlysande insekter. — En Elaters förmåga att hoppa. — Blå mist. — Buller af en fjäril. — Entomologi. — Myror. — Geting dödande en spindel. — Parasitiska spindlar. — En Epeiras konstgrepp. — I stora skaror lefvande spindlar. — Spindel med osymmetrisk väf.
Från den 4 april till den 5 juli 1832. — Några dagar
efter vår ankomst blef jag bekant med en engelsman, hvilken
just ämnade besöka sitt en 16 mil från hufvudstaden, norr om
Cap Frio belägna landtgods. Jag antog med nöje hans vänliga
anbud att följa med honom.
Den 8 april. — Vårt sällskap bestod af sju personer. Första dagsresan var mycket intressant. Dagen var tryckande varm och då vi färdades genom skogarne, låg allting i stillhet utom de stora och lysande fjärilarne, hvilka makligt fladdrade omkring. Den utsigt vi sågo, när vi öfverstego höjderna bakom Praia Grande, var i hög grad skön; färgerna voro djupa och den rådande tonen mörkblå; himmeln och vikens lugna vatten täflade med hvarandra i glans. Sedan vi färdats genom en odlad landsträcka, inkommo vi i en skog, och någonting mera storartadt i den vägen tror jag näppeligen man kan få skåda. Middagstiden anlände vi till den lilla byn Ithacaia, som ligger på en slätt, med negrernas hyddor ordnade rundt om det i midten varande herrgårdshuset. Dessa påminte mig genom sin regelbundna form och sitt läge om teckningar af Hottentottsboningar i syd-Afrika. Som månen gick tidigt upp, beslöto vi att samma afton fara vidare till vårt nattqvarter vid Lagoa Marica. I mörkningen färdades vi under ett af dessa väldiga, kala och branta granitberg, som äro så vanliga i detta land. Detta ställe är kändt för att en lång tid hafva varit ett tillhåll för några förrymda slafvar, hvilka lyckades lifnära sig genom att odla en liten jordlapp nära spetsen. Slutligen upptäcktes de och sedan en trupp soldater blifvit utsänd, grepos de alla med undantag af en gammal qvinna, som hellre kastade sig ned från bergets topp, än hon å nyo lät släpa sig i slafveri. Hos en romersk matrona skulle man kallat detta för den ädla
