oupphörligt blef slagen och slutligen dödad genom ett hugg på hufvudet. Vid Port St. Julian såg man dessa stora stormfåglar döda och uppäta unga måsar. En annan art (Puffinus cinereus), som finnes både i Europa, vid Cap Horn och på kusten af Peru, är mycket mindre än P. gigantea, men har såsom denna en smutsigt svart färg. Han vistas vanligen i stora flockar i de djupt in i landet inträngande fjordarne. Jag vet mig aldrig hafva sett så många fåglar af något annat slag tillsamman, som en gång af dessa på andra sidan af ön Chiloe. De flögo i hundratusental under flera timmar i samma riktning i en oregelbunden linie. När en del af skocken slog sig ned på vattnet blef dess yta svart och ett ljud hördes från dem, som om menniskor hade talat på långt håll.
Det finnes åtskilliga andra arter stormfåglar, men jag skall endast omtala en annan art (Pelecanoides Berardi), hvilken lemnar ett exempel på dessa ovanliga fall af en fågel, som tydligen tillhör en karakteriserad familj, men som likväl till sina vanor och sin kroppsbygnad är beslägtad med en annan, helt olika familj. Denna fågel öfvergifver aldrig de lugna sunden emellan öarne. När han oroas, dyker han ett stycke, och när han åter kommer upp till ytan, flyger han med ens bort. Sedan han förmedelst de snabba slagen af sina korta vingar sålunda flugit ett stycke i rak linie, nedfaller han liksom dödsskjuten och dyker på nytt. Näbbens och näsborrarnes skapnad, fotens längd och sjelfva fjädrarnes färg utvisa, att denna fågel är en stormfågel; å andra sidan blir man till följe af hans korta vingar och deraf beroende flygt, af kroppens och stjertens form, af frånvaron af baktå, hans vana att dyka och val af vistelseort, till en början tvehågsen huruvida han icke har lika nära slägtskap till alkfåglarne; och man skulle utan tvifvel taga honom för en sådan, när man ser honom på långt håll, vare sig att han flyger eller dyker, eller lugnt simmar i Eldslandets ensliga fjordar.