mina ben som en tvåöreslant, utan att den hade sitt lilla röda märke efter der en loppa kalasat.
Den 12:e. — Vi fortsatte vår ridt genom urskogen och mötte endast med långa mellanskof någon indian till häst eller en trupp af vackra mulåsnor, som förde alerceplankor och spanmål från de sydliga slätterna. På eftermiddagen tröttnade en af hästarne, när vi voro på spetsen af en höjd, som beherrskade en vacker utsigt öfver Llanos. Anblicken af dessa öppna slätter var mycket uppfriskande, sedan jag så länge varit omhvärfd af skogiga vildmarker. Enformigheten af en skog blir snart mycket tröttande; och denna vestkust kommer mig att med nöje tänka på Patagoniens fria, gränslösa slätter; och likväl kan jag med verklig motsägelseanda, icke glömma huru högtidlig skogens tystnad är. Llanos äro de bördigaste och tätast befolkade delarne af landet, emedan de ega den ofantliga fördelen, att vara nästan fullkomligt fria från träd. Innan vi lemnade skogen, öfvergingo vi några små, släta ängsmarker, kring hvilka några enstaka träd stodo, liksom i en engelsk park. Jag har ofta med förvåning anmärkt i skogbevuxna, bergiga trakter, att de fullkomligt släta ställena varit alldeles blottade på träd. Till följe af den uttröttade hästen, beslöt jag att stanna vid missionen Cudico, till hvars föreståndare jag medförde ett rekommendationsbref. Cudico utgör ett område, som ligger midt emellan skogsbygden och Llanos. Der finnas en hel mängd hyddor med åker- och potateslyckor, hvilka nästan alla tillhöra indianerna. De stammar, som lyda under Valdivia, äro ”omvände och kristne”. Indianerna längre norrut, vid Arauco och Imperial, äro ännu mycket vilda och oomvända, men de hafva allesamman mycken samfärdsel med spanjorerna. Presten sade, att de kristna indianerna icke äro synnerligt angelägna att bivista messan, men att de för öfrigt visade mycken vördnad för religionen. Den största svårigheten låg i att få dem att iakttaga giftermålsceremonierna. De vilda indianerna taga så många hustrur, som de kunna föda, och en kazik kan stundom hafva flera än tio; och kan man sluta till deras antal af antalet särskilta eldar man finner i hans hus; ty hvarje hustru lefver i tur en vecka med kaziken, men alla sysselsättas med att väfva ponchos med mera dylikt för hans räkning.
Männen i alla dessa stammar bära en grof ylleponcho; de som bo söder om Valdivia hafva korta vidbyxor och de, som bo i norr, en kjortel liknande gauchos chilipa. Alla hafva sitt långa hår hopbundet med ett rödt band, men för öfrigt ingen hufvudbonad. Dessa indianer äro välbildade män; deras kindben äro utstående, och till sitt utseende likna de i allmänhet den stora amerikanska familj, till hvilken de höra; men deras ansigtsuttryck
