slätten utseendet af gyttjevulkanerna vid Jorullo, sådana som Humboldt aftecknat dem. Vi anlände till Engenhado sedan det mörknat, efter att i tio timmar ha sutit på hästryggen. Jag upphörde aldrig under hela resan att förvånas öfver den ansträngning, som hästarne voro i stånd att uthärda. De syntes äfven hastigare återställas från någon skada än de af engelsk ras. Vampyr-flädermusen är ofta orsak till mycken förtret genom att bita hästarne på manken. Såret är vanligen icke så farligt till följe af blodförlusten, som icke mera genom den inflammation, hvilken sadelns tryckning efteråt förorsakar. Man har i England på senaste tiden betviflat hela förhållandet. Jag var derföre lyckligtvis närvarande när en dylik vampyr (Desmodus D’Orbignyi Wat.) verkligen togs på en hästrygg. Vi biuvakerade sent en afton nära Coquimbo i Chile, då min betjent, som märkte att en af hästarne var mycket orolig, gick att se efter hvad som stod på och då han tyckte sig urskilja något, plötsligen lade sin hand på djurets manke och grep vampyren. Om morgonen kunde man lätt urskilja det ställe, der bettet skett, emedan det var något svullet och blodigt. Tredje dagen derefter redo vi på hästen utan några menliga följder.
Den 13 april. — Efter tre dagars färd anlände vi till Socêgo, ett landtgods tillhörigt senhôr Manuel Figuireda, en slägting till en af vårt sällskap. Huset var enkelt och, ehuru till formen likt en lada, mycket lämpligt för luftstrecket. I sällskapsrummet stodo förgylda stolar och soffor, hvilka bildade en besynnerlig motsats till de hvitmenade murarne, till det halmtäcka taket och de glaslösa fönsterna. Huset bildade jemte sädesbodarne, stallen och verkstäderna för de negrer, hvilka hade fått undervisning i åtskilliga yrken, ett slags simpel borggård, i hvars midt en stor hög af kaffebönor var utlagd för att torka. Dessa bygnader stodo på en liten kulle med utsigt öfver den odlade marken och voro på alla sidor omgifna af en mur af mörkgrön, lummig skog. Hufvudprodukten i denna del af landet är kaffe. Hvarje träd antages årligen lemna i medeltal två marker, men några gifva ända till åtta. Mandioca eller cassada odlas likaledes i stor myckenhet. Hvarje del af denna växt är nyttig. Bladen och stjelkarne ätas af hästarne och rötterna malas till ett slags deg, hvilken torr, pressad och gräddad bildar ”farinha”, det förnämsta födoämnet i Brasilien. Det är ett besynnerligt, fast mycket allmänt kändt förhållande, att saften af denna mycket närande växt är i hög grad giftig. Några år förut dog en ko vid denna ”fazênda”, emedan hon förtärt något deraf. Senhôr Figuireda berättade mig, att han ett år förut hade sått en säck bönor (feijaô) och tre säckar ris, af hvilka de förra afkastade
