så är det ett mycket intressant förhållande, att ön Santa Maria, som ligger åt det hållet, under landets allmänna höjning lyftades nära tre gånger så högt, som någon annan del af kusten.
Domkyrkan var det bästa exemplet på den olika motståndskraften hos murarne allt efter deras läge. Den sida, som vette mot nordost, utgjorde en stor massa af ruiner, midt ibland hvilka dörrfoder och timmer stucko upp, liksom om de flutit i en ström. Några kantiga stycken af tegelstensmurarne voro af ansenlig storlek och de hade rullat ett stycke derifrån ned på det öppna torget, lika klippstycken vid foten af något högt berg. Sidomurarne, som gingo i sydvest och nordost, hade förblifvit stående, fastän de voro mycket remnade; men de väldiga sträfpelarne, hvilka stodo i rät vinkel emot dem och således voro parallela med de murar, som ramlat, hade på många ställen blifvit alldeles afhuggna liksom med en mejsel och slungade till marken. Några fyrkantiga prydnader på dessa murars gaflar hade af Jordbäfningen blifvit flyttade i en diagonal ställning. Ett liknande förhållande iakttog man äfven efter en jordbäfning i Valparaiso, i Calabrien och på andra ställen, hvaribland äfven i några af de gamla grekiska templen. Denna omvridning tyckes i början antyda en hvirfvelrörelse under hvarje sålunda påverkadt ställe; men detta är mycket osannolikt. Kan den icke snarare förorsakas af en benägenhet hos hvarje sten, att lägga sig i ett visst läge i förhållande till dallringslinierna, på ungefär samma sätt som nålar på ett pappersark när detta skakas? I allmänhet stodo sig port- och fönsterhvalf mycket bättre, än andra delar af bygnaden. Icke desto mindre blef en fattig, lam gubbe, som vid små jordstötar brukat krypa till en viss portgång, denna gång sönderkrossad.
Jag har icke försökt lemna någon utförlig beskrifning på Concepcions utseende, ty jag märker, att det är alldeles omöjligt att gifva en föreställning om de blandade känslor, som jag erfor. Några af officerarne besökte staden före mig, men deras uttrycksfullaste ord kunde icke gifva en riktig föreställning om förödelsen. Det är bittert och förödmjukande att se arbeten, som hafva kostat menniskan så mycken tid och möda, kullkastade på en minut; och likväl utplånades medlidandet med invånarne nästan genast af förvåningen öfver att på ett ögonblick se åstadkommet ett sådant tingens tillstånd, hvilket man var van att tillskrifva flera tidehvarfs inverkan. I min tanke hade vi knappast, sedan vi lemnade England, skådat en så djupt gripande syn.
Vid nästan hvarje svår jordbäfning, säges hafvets angränsande vatten hafva kommit i häftig rörelse. Rörelsen tyckes vanligen,
