En, som jag fångade i Iquique, ty de finnas i Chile och Peru, var mycket tom. När den djerfva insekten lades på ett bord och ett finger sträcktes emot honom, framsköt han, fastän omgifven af menniskor, genast sitt sugrör, gjorde sitt anfall och sög blod, i fall han fick hållas. Ingen smärta förorsakades af såret. Det var eget att se hans kropp under sugandet, då den ifrån att hafva varit så platt som ett munlack, inom mindre än tio minuter blef rund som ett klot. Detta enda kalas, för hvilket min benchuca hade en af officerarne att tacka, höll honom vid hull under hela fyra månader; men efter de första fjorton dagarne var han åter färdig att suga på nytt.
Den 27 mars. — Vi redo vidare till Mendoza. Landet var härligt odladt och liknade Chile. Denna trakt är berömd för sina frukter och helt visst kunde man ej se något mera blomstrande än vingårdarne och trädgårdarne med sina fikon, persikor och oliver. Vi köpte för fyra öre stycket vattenmeloner, nära två gånger så stora som en fullvuxen menniskas hufvud och för ungefär 25 öre en half skottkärra med persikor. Den odlade och inhägnade delen af detta landskap är mycket liten och utgör föga mera än den landsträcka, som vi foro igenom emellan Luxan och hufvudstaden. Landet får sin bördighet helt och hållet genom med konst åstadkommen bevattning; och det är i sanning underbart att se huru utomordentligt bördig en ofruktbar ”traversia” på detta sätt blir.
Vi stannade påföljande dagen i Mendoza. Stadens välmåga har aftagit mycket på senare åren. Invånarne säga, ”den är bra att lefva i, men mycket dålig att blifva rik uti”. De lägre samhällsklasserna hafva samma lättjefulla och sorglösa seder som Pampas gauchos, och deras kläder, sadeltyg och lefnadsvanor äro nästan desamma. För mig hade staden ett dödt, ödsligt utseende. Hvarken den mycket omtalade alamedan, eller landskapet omkring, kan på något vis jemföras med Santiago; men för dem, som komma från Buenos Aires och just nyss hafva rest öfver de enformiga Pampas, måste trädgårdarne synas förtjusande. Sir F. Head säger, när han talar om invånarne: ”De äta sina middagar, och emedan det är så varmt, lägga de sig att sofva — och skulle de kunna göra något bättre”? Jag instämmer fullkomligt med sir F. Head. Mendozinarnes lyckliga lott är att äta, sofva och vara lata.
Den 29 mars. — Vi återvände till Chile genom det norr om Mendoza belägna Uspallata-passet. Vi hade att färdas öfver en lång och ofruktbar ”traversia” af omkring åtta mil. Marken är delvis alldeles bar, men på andra ställen betäckt med tallösa dvärgkaktéer, hvilka äro beväpnade med fruktansvärda taggar och af invånarne kallas ”små lejon”. Det fans äfven några få, låga buskar.
