SEXTONDE KAPITLET.
Kustvägen till Coquimbo. — Stora bördor burna af grufarbetare. — Coquimbo. — Jordbäfning. — Trappstegsformiga terasser. — Frånvaron af nyare aflagringar. — Tertiärformationernas samtidighet. — Utflygt uppför dalen. — Vägen till Guasco. — Öknar. — Copiapó-dalen. — Regn och jordbäfningar. — Vattenskräck. — Despoblado. — Indianska fornlemningar. — Sannolik förändring i luftstrecket. — Flodbädd upplyftad genom en jordbäfning. — Kalla vindar. — Ljud från en kulle. — Iquique. — Saltförande alluvium. — Salpetersyradt natron. — Lima. — Osundt land. — Callaos ruiner kullkastade af en jordbäfning. — Nyligen timad sänkning. — Höjda musslor på San Lorenzo och deras söndervittring. — Slätt med inbäddade musslor och bitar af krukmakargods. — Indian-rasens ålder.
Den 27 april. — Jag begaf mig ut på en resa till
Coquimbo och derifrån genom Guasco till Copiapó, der kapten Fitz Roy
godhetsfullt erbjöd sig att taga mig om bord på Beagle.
Afståndet i rak linie långs med stranden åt norr går endast till sjuttio
mil, men mitt sätt att färdas gjorde det till en mycket lång resa.
Jag köpte fyra hästar och två mulåsnor, de senare för att bära
packningen hvar sin dag. Dessa sex djur kostade tillsammans
endast fyrahundrafemtio riksdaler och i Copiapó sålde jag dem åter
för fyrahundrafemton riksdaler. Vi färdades på samma oberoende
sätt som förut, i det vi sjelfva kokade våra måltider och sofvo i
fria luften. Då vi redo mot Viño del Mar, kastade jag en
afskedsblick på Valparaiso och beundrade dess pittoreska utseende. För
geologiska ändamål gjorde jag en afväg från stora landsvägen till
foten af Quillotas Klocka. Vi foro genom en alluvialtrakt, rik på
guld, till nejden af Limache, der vi stannade öfver natten.
Guldvaskning skaffar uppehälle åt invånarne i talrika kojor, hvilka ligga
spridda långs efter sidorna af små bäckrännilar; men liksom alla
menniskor, hvilka icke hafva någon bestämd inkomst, äro de icke
hushållsaktiga och följaktligen fattiga.
Den 28 april. — Om eftermiddagen kommo vi till ett hus vid foten af Klockberget. Folket der var sjelfegande, hvilket icke är så särdeles vanligt i Chile. De födde sig med afkastningen af en trädgård och en liten åker, men voro mycket fattiga. Här är sådan brist på kapital, att folket är tvunget att sälja sin säd grön, medan den ännu står på åkern, för att kunna köpa de oundgängligaste förnödenheter för det följande året. Hvete var följaktligen dyrare på sjelfva dess produktionsort, än i Valparaiso, der
