de stapplat fram till malmhopen, tömde de sin ”carpacho”, och efter att i två eller tre sekunder hafva hemtat andan, torkade de svetten ur ansigtet och nedstego derefter synbarligen vederqvickta med snabba steg på nytt i grufvan. Detta tyckes mig vara ett talande exempel på den mängd arbete, som vanan, ty det kan icke vara något annat, sätter menniskan i stånd att uthärda.
Då vi om aftonen talade med förvaltaren af dessa grufvor om den mängd främlingar, som nu äro spridda öfver hela landet, så berättade han mig, att ehuru han ännu var en helt ung man, påminde han sig, när han var skolgosse i Coquimbo, att en lofdag gafs för att se kaptenen på ett engelskt skepp, hvilken fördes till staden för att tala med borgmästaren. Han tror att ingenting skulle kunna hafva förmått någon gosse i skolan, honom sjelf inbegripen, att komma nära engelsmannen. Så djupt hade de blifvit genomträngda med föreställningen om kätteri, besmittelse och ondt, som skulle uppkomma af beröringen med en sådan person. Än i dag berätta de buckanierernas grymma dåd och särdeles om en man, som borttog den heliga jungfruns bild och året derpå kom igen för att hemta den helige Josefs, emedan han påstod det vara synd, att hustrun skulle lefva skild från sin man. Jag hörde äfven omtalas en gammal fru, som vid en middagsmåltid i Coquimbo anmärkte huru märkvärdigt sällsamt det var, att hon skulle upplefva att äta i samma rum som en engelsman; ty hon kom ihåg, att hon som flicka vid ropet ”los Ingleses” två gånger sett hvarenda själ fly till bergen, medförande allting af värde som de kunde.
Den 14:e anlände vi till Coquimbo, hvarest vi stannad några dagar. Staden är endast anmärkningsvärd för sin stora stillhet. Man säger att den innehåller mellan 6,000 och 8,000 invånare. På morgonen den 17:e regnade det litet i omkring fem timmars tid, för första gången detta år. Jordbrukarne, som så spanmål vid hafskusten, der luften är mera fuktig, skyndade efter denna skur att bruka jorden; efter den nästa så de, och om en tredje skur faller, få de en god skörd till våren. Det var intressant att gifva akt på verkan af denna obetydliga fuktighet. Tolf timmar efteråt syntes marken lika torr som någonsin, och dock voro alla kullarne efter tio dagars förlopp svagt färgade med gröna fläckar, i det gräset sparsamt var utspridt i hårfina trådar fullt en tum långa. Innan denna skur kom, var marken öfverallt så bar som en landsväg.
Om qvällen spisade kapten Fitz Roy och jag hos mr. Edwards, en engelsman, hvilken är väl känd för sin gästfrihet mot alla, som hafva besökt Coquimbo, då vid samma tid en jordbäfning inträffade. Jag hörde det förebådande dånet, men till följe af fruntimmernas skrik, tjenarnes springande och att några af herrarne rusade till
