af slägtet Planaria, hvilken vistas på land, tilldrog sig i synnerhet min uppmärksamhet. Dessa djur hafva en så enkel kroppsbygnad, att Cuvier hänfört dem till intestinalmaskarne, ehuru de aldrig funnits uti andra djurs kroppar. Talrika arter bebo både salt- och söt-vatten; men de, hvilka jag omnämner, hittades, äfven inom de torrare delarne af skogen, under multnade trästammar, hvaraf jag tror att de lefva. På det hela taget likna de små sniglar, ehuru de äro jemförelsevis mycket smalare och några arter äro vackert färgade med längsgående strimmor. Deras bygnad är mycket enkel: nära midten af den undre eller krypytan, finnas två små tväröppningar, från den främre af hvilka en trattformig och mycket retbar mun kan utskjutas. En stund efter sedan det öfriga djuret var fullständigt dödt af saltvattnets inverkan eller någon annan orsak, bibehöll detta organ ännu sin lifskraft.
Jag påträffade icke mindre än 12 olika arter land-planarier på olika ställen inom det södra halfklotet. Några arter, som jag fick på Van Diemens land, höll jag lefvande nära två månader, i det jag födde dem med multnadt trä. Då jag hade skurit en af dem på tvären i två, nästan lika stora delar, hade båda inom loppet af fjorton dagar antagit formen af fullständiga djur. Jag hade likväl delat kroppen så, att ena halfvan innehöll båda de undre öppningarne och den andra följaktligen ingen. Efter förloppet af 25 dagar från operationen kunde den fullständigare hälften icke åtskiljas från något annat exemplar. Den andra hade mycket tilltagit i storlek och mot dess bakre ända syntes en klar fläck i kroppsmassan, i hvilken en begynnande bägarformig mun tydligen kunde urskiljas. På undre sidan var likväl ännu icke någon motsvarande klyföppning synlig. Om den tilltagande hettan, när vi nalkades eqvatorn, icke dödat alla exemplaren, kan det ej betviflas, att detta sista steg i utvecklingen skulle hafva fullbordat dess bygnad. Ehuru detta rön länge varit kändt, så var det intressant att se huru ur ett dylikt djur hvarje väsentligt organ gradvis utvecklade sig endast ur den afskurna ändan. Det är ytterst svårt att bevara dessa Planarier. Så snart lifvets upphörande tillåter förvandlingens vanliga lagar att ingripa, blir hela deras kropp lös och flytande med en hastighet, hvartill jag aldrig sett maken.
Jag besökte den skog, i hvilken dessa Planarier funnos, första gången i sällskap med en gammal portugisisk prest, som tog mig med sig på jagt. Jagtnöjet bestod i att släppa några hundar in i snåret och sedan tåligt vänta att få skjuta på något djur, som kunde visa sig. Vi åtföljdes af en närboende arrendators son, ett praktexemplar af en yster, brasiliansk yngling. Han var
