Då jag i denna del af skölgången icke fann mycket, som intresserade mig, vände vi om till Don Benitos hus, der jag stannade i två dagar och samlade fossila snäckor och träd. I konglomerat inbäddade stora kullfallna, kiselvandlade trädstammar voro mycket talrika. Jag mätte en, som höll femton fot i omkrets. Huru förvånande är det icke, att hvarje minsta del af trädämnet i denna stora cylinder blifvit aflägsnad och ersatt af kiselsyra så fullkomligt, att hvarje kärl och por är bibehållen. Dessa träd vuxo på ungefär samma tid som vår undre krita bildades, och de tillhörde alla tallträdens familj. Det var roligt att höra folket tala om beskaffenheten af de fossila snäckor, som jag samlade, nästan i samma ordalag, som begagnades för ett århundrade sedan i Europa, nämligen huruvida de hade blifvit så ”födda af naturen” eller icke. Min geologiska undersökning af landet väckte vanligen stor förvåning bland chilenarne, och det dröjde länge, innan jag kunde öfvertyga dem om, att jag icke letade efter grufvor. Detta var stundom besvärligt, hvarföre jag fann den enklaste utvägen att förklara min sysselsättning vara, att fråga dem, huru det kom sig, att icke de sjelfva voro angelägna om att få veta något angående vulkaner och jordbäfningar? Hvarföre somliga källor voro varma och andra kalla? Hvarföre det finnes berg i Chile och icke en kulle i La Plata? Dessa enkla frågor på en gång tillfredstälde och tystade de flesta. Några trodde likväl (såsom åtskilliga personer i England, hvilka äro hundra år efter sin tid), att alla dylika forskningar voro onyttiga och gudlösa, och att det var alldeles tillräckligt att tro att Gud sålunda hade skapat bergen.
Ett påbud hade nyligen blifvit utfärdadt, att alla kringstrykande hundar skulle dödas och vi sågo många ligga döda på vägen. Många hade nyligen blifvit galna och åtskilliga personer hade blifvit bitna och dött af följderna. Vid flera tidpunkter hade vattenskräck varit rådande i denna dal. Det är märkvärdigt, att man på detta vis finner en sällsam och förfärlig sjukdom tid efter annan uppträda på samma enstaka ställe. Man har anmärkt, att vissa byar i England på samma vis äro mera utsatta för att hemsökas deraf än andra. Dr. Unanùe uppgifver, att vattenskräcken först blef känd i Sydamerika år 1809, hvilket bestyrkes deraf att Azara och Ulloa aldrig hade hört talas om den på sin tid. Dr. Unanùe säger, att den utbröt i Centralamerika, hvarifrån den långsamt spred sig söderut. Den uppträdde i Arequipa år 1807, och man säger att några personer der, som icke hade blifvit bitna, angrepos, liksom äfven några negrer, hvilka hade ätit en oxe, som hade dött i vattenskräck. I Ica omkommo på detta vis ömkligen fyrtiotvå personer. Sjukdomen utbröt emellan tolfte och nittionde dygnet
