köpmansvaror och den lilla platsen hade ett lifligt utseende. Om qvällen tog jag med hjertliga välönskningar afsked af min följeslagare Mariano Gonzales, i hvars sällskap jag ridit så många mil i Chile. Påföljande morgonen afseglade Beagle till Iquique.
Den 12 juli. — Vi ankrade i Iquiques hamn (lat. 20° 12') på Perus område. Staden har omkring 1,000 invånare och ligger på en liten sandslätt vid foten af en stor klippvägg, som är 2,000 fot hög och bildar kusten. Det hela är ytterst ödsligt. En obetydlig regnskur faller endast en gång på flera år och dalarne äro följaktligen fylda med grus och bergsluttningarne betäckta med högar af fin, hvit sand, ända till en höjd af tusen fot. Under denna årstid lyfter sig en tung molnbank, hvilken är utsträckt öfver hafvet, sällan öfver klippmuren vid kusten. Ställets utseende var mycket dystert; den lilla hamnen med sina få fartyg och små grupper af eländiga hus, ser nedtryckt ut och står icke alls i förhållande till det öfriga landskapet.
Invånarne lefva såsom personer om bord på ett fartyg; alla förnödenheter komma långtifrån; vatten hemtas i båtar från Pisagua, omkring sju mil norrut, och säljes för ett pris af fyra riksdaler för ett fat på trettio kannor. Jag köpte en vinbutelj full med vatten för inemot tjugu öre. På samma sätt infördes bränsle och naturligtvis alla födoämnen. Som ytterst få kreatur kunna underhållas på ett sådant ställe, hyrde jag påföljande morgonen med mycken svårighet för ett pris af sjuttiotvå riksdaler två mulåsnor och en vägvisare, för att föra mig till salpetergrufvorna. Dessa äro nu det som uppehåller Iquique. Chile-salpetern (salpetersyradt natron) utfördes först år 1830, och på ett år utskeppade man sådant till Frankrike och England till ett värde af inemot två millioner riksdaler. Det användes hufvudsakligen som gödningsämne och till beredande af salpetersyra, emedan det till följe af sin benägenhet att draga till sig fuktighet, icke kan användas till krut. Fordom funnos här i trakten två mycket rika silfvergrufvor, men deras afkastning är nu mycket ringa.
Vår ankomst på redden förorsakade någon farhåga. Peru var i ett tillstånd af anarki och då hvardera partiet hade pålagt gärder, var den stackars staden Iquique i stor ångest, emedan den trodde att dess olyckstimme var slagen. Folket hade äfven sina inhemska bekymmer, emedan kort förut tre franska timmermän på en och samma natt brutit sig in i stadens två kyrkor och stulit allt kyrksilfret. En af tjufvarne bekände sedermera och silfret kom till rätta. Man skickade brottslingarne till Arequipa, som ligger hundra mil derifrån, ehuru det är hufvudstaden i denna provins.
