klappersten dölja nästan murarnes grundvalar och stora hopar af tegelstensmurar tyckas hafva blifvit kringkastade, som småsten af vågorna, när de drogo sig tillbaka. Man har sagt, att landet sjönk under detta minnesvärda jordskalf. Jag kunde icke upptäcka några bevis härför och dock tyckes det långt ifrån osannolikt, ty kustlinien måste helt säkert hafva undergått någon förändring sedan den gamla stadens grundläggning, emedan menniskor med sundt förstånd icke gerna skulle till bygnadsplats hafva valt den smala landtunga, på hvilken ruinerna nu stå. Sedermera har Tschudi, genom att jemföra gamla och nya kartor, kommit till den slutsatsen, att kusten både norr och söder om Lima helt säkert har sjunkit.
På ön San Lorenzo finnas tillfyllestgörande bevis på höjning under senare tider. Detta strider naturligtvis icke mot den åsigten, att någon liten sjunkning af marken sedermera egt rum. Den sidan af ön, som ligger midt för Callao-bugten, är utsköljd i tre otydliga afsatser, af hvilka den lägsta är betäckt af en sjettedels mil lång aflagring, hvilken nästan helt och hållet består af skal af aderton snäckarter, hvilka nu lefva i angränsande haf. Detta lagers tjocklek är åttiofem fot. Många skal äro mycket anfrätta och hafva ett mycket äldre och mera förvittradt utseende än de, som ligga på en höjd af 5—600 fot på kusten af Chile. Tillsamman med dessa skal finnes en massa vanligt koksalt och litet svafvelsyrad kalk, jemte svafvelsyradt natron och chlorcalcium, af hvilka de båda förstnämda sannolikt qvarlemnats vid hafsvattnets afdunstning, när landet långsamt höjde sig. Skalen hvila på stycken af den underliggande sandstenen och äro betäckta med ett några tum tjockt gruslager. Högre upp på afsatsen höllo skalen på att söndersmulas i flagor och sönderfalla till ett fint stoft och på en öfre afsats på 170 fots höjd, äfvensom på några betydligt högre punkter, fann jag ett lager af ett saltartadt stoft af alldeles likartadt utseende och liggande i samma relativa läge. Jag betviflar icke, att detta öfre lager i början utgjordes af en skalbädd, lik den på den lägsta afsatsen, men den innehåller nu icke ens ett spår af organisk bygnad. Pulfret har mr. Reeks analyserat för mig: det består af svafvelsyrad kalk och natron samt af chlorcalcium och chlornatrium, och mycket litet kolsyrad kalk. Som bekant, sönderdela vanligt koksalt och kolsyrad kalk hvarandra till en del, om de för någon tid lemnas tillhopa i en massa, ehuru detta icke händer med små mängder, som äro i lösning. Då de till hälften sönderdelade skalen i de lägre delarne ligga blandade med en mängd vanligt hafssalt, jemte några af de salter, som bilda det öfre saltlagret, och då dessa skal äro förvittrade och sönderfrätta på ett egendomligt sätt, så misstänker jag mycket, att en dylik dubbel sönderdelning
