bergkammen och utsattes för inflytandet af den varmare luften på den norra, sluttande sidan, upplöstes de genast.
Luften var under maj och juni, eller vinterns början, högst angenäm. Medeltemperaturen utgjorde enligt observationer, som gjordes klockan 9 både morgnar och qvällar endast 22°. Det regnade ofta häftigt, men de torkande sydvindarne gjorde snart åter fotvandringarne angenäma. En morgon föll under 6 timmars tid 1,6 tum regn. Då detta oväder gick öfver de skogar, som omgifva Corcovado, var det ljud, som uppkom genom regndropparnes smattrande mot den tallösa bladmassan, mycket märkligt. Det kunde höras på en tredjedels fjerdingsvägs afstånd och liknade bruset af en stor vattenmassa. Efter de varmare dagarne var det behagligt att sitta i trädgården och se huru aftonen öfvergick till natt. Naturen väljer i dessa luftstreck sina sångare bland konstnärer af anspråkslösare art än i Europa. En liten groda af slägtet Hyla, sitter på ett blad omkring en tum öfver vattenytan och uppstämmer ett behagligt qvitter. När flera äro tillsamman, sjunga de i samklang i olika tonarter. Jag hade någon svårighet att fånga ett exemplar af denna groda. Slägtet Hyla har tårna slutande i små sugvårtor och jag fann att djuret kunde krypa uppför en glasskifva, fastän den stäldes fullkomligt lodrätt. Åtskilliga cikader och syrsor underhålla samtidigt ett oaflåtligt gällt ljud, men som ej är obehagligt, när det mildras genom afståndet. Hvarje afton efter skymningen började denna stora konsert, och jag har ofta sutit och lyssnat derpå till dess min uppmärksamhet bortleddes af någon ovanlig, förbiflygande insekt.
Vid samma tid ser man eldflugorna sväfva omkring från häck till häck. På en mörk natt kan man se skenet på omkring 200 stegs afstånd. Det är märkvärdigast att hos alla de olika slagen af lysmaskar, skinande elater, och mångfaldiga hafsdjur (såsom kräftdjur, medusor, hafsmaskar, en korallin af slägtet Clytia och hos Pyrosoma) hvilka jag observerat, har skenet varit af en tydlig grön färgskiftning. Alla eldflugor, som jag här fångade, tillhörde Lampyridæ (inom hvilken familj den europeiska lysmasken innefattas) och de flesta exemplaren tillhörde arten Lampyris occidentalis. Jag fann att denna insekt utsände de klaraste ljusblixtarne, när han oroades; under mellantiderna fördunklades abdominalringarne åter. Skenet var nästan samtidigt i båda ringarne, men likväl så, att det just jemt först kunde skönjas i den främre. Det lysande ämnet var flytande och mycket klibbigt; när huden hade blifvit afsliten fortforo små fläckar att svagt glimma, under det att de oskadade delarne voro mörka. Om hufvudet togs bort, förblefvo ringarne oafbrutet lysande, men ej
