icke graderad högre. Den svarta sanden kändes mycket hetare, så att det var rent af obehagligt att gå på den.
Dessa öars naturalhistoria är i hög grad märkvärdig och väl förtjent af uppmärksamhet. De flesta här varande organiska alster äro inhemska och finnas icke annorstädes: ja, det finnes till och med olikhet emellan dem på de särskilta öarne. Alla visa likväl en starkt utpräglad slägtskap med de amerikanska, ehuru de äro skilda från dessa genom ett öppet haf af 80—100 mils bredd. Ögruppen är en liten verld för sig eller snarare en drabant fästad vid Amerika, hvarifrån den fått några tillfälliga nybyggare och erhållit det allmänna skaplynnet hos sina inhemska alster. Då man besinnar dessa öars obetydliga storlek, så förvånas man så mycket mera öfver antalet af deras inhemska naturalster och dessas obetydliga utbredning. Då man ser hvarje höjd med sin krater på toppen och de flesta lavaströmmarnes gränser ännu tydliga, så föranledes man till den slutsatsen, att inom en, geologiskt taladt, ny tid, hafvet här oafbrutet utbredt sig. Följaktligen ryckas vi, både till tid och rum, närmare det stora faktum — denna hemligheternas hemlighet — nya varelsers första uppträdande på jorden.
Af landdäggdjur finnes endast ett, hvilket kan anses som inhemskt, nemligen en råtta (Mus Galapogoënsis), och så vidt jag kunde finna, är det inskränkt till Chatham-ön, som är den östligaste i gruppen. Enligt Waterhouses utsago tillhör den en afdelning af råttslägtet, som är utmärkande för Amerika. På James-ön finnes en råtta, som är tillräckligt skild från det vanliga slaget, för att hafva blifvit särskilt benämd och beskrifven af Waterhouse; men då den tillhör gamla verldens afdelning af nämde djurfamilj och denna ö blifvit besökt af fartyg under de sista hundrafemtio åren, kan jag knappast betvifla, att denna råtta endast är en varietet, som uppkommit genom det nya och egendomliga klimat, den föda och jordmån, hvarför den varit utsatt. Ehuru man icke har rätt att göra några slutsatser utan tydliga fakta, bör man dock äfven med afseende på Chathams-råttan besinna, att den möjligen kan vara en amerikansk art, som blifvit införd hit; ty på en af de ödsligaste delarne af Pampas har jag sett en inhemsk råtta, som lefde på taket af en nybygd koja, och derföre är det icke otänkbart, att den kunnat öfverföras med något fartyg. Dr. Richardson har iakttagit liknande fall i Norra Amerika.
Jag erhöll tjugosex arter landfåglar, alla egendomliga för ögruppen och icke funna på något annat ställe, med undantag af en lärkartad fink från Nordamerika (Dolichonyx oryzivorus), hvilken der utbreder sig så långt i norr som 54° och vanligen uppehåller sig i kärrtrakter. De andra tjugofem arterna bestå för det
