fått sitt lystmäte. När sköldpaddan kommit till källan, neddoppar hon hufvudet öfver ögonen i vattnet, utan att bry sig om i fall någon åskådare finnes der, och sväljer ifrigt klunk på klunk med en fart af omkring tio i minuten. Folket säger, att hvarje djur stannar tre eller fyra dagar i närheten af vattnet och derefter återvänder till det lägre landet; men de hade olika uppgifter angående huru täta dessa besök voro. Djuret lämpar dem sannolikt efter beskaffenheten af den föda det förtär. Det är likväl säkert, att sköldpaddor kunna lefva äfven på de öar, der icke annat vatten finnes, än det, som faller på de få regndagarne under året.
Jag tror, att det är till fullo ådagalagdt, att grodans blåsa verkar som ett förvaringsrum för den fuktighet, som är behöflig för hennes tillvaro och detta tyckes äfven vara fallet med landsköldpaddan; ty för någon tid efter ett besök vid källorna äro deras urinblåsor utspända af en vätska, hvilken påstås småningom aftaga i myckenhet och blifva mindre ren. När invånarne vandra i de lägre trakterna och öfverväldigas af törst, begagna de sig af denna omständighet och dricka blåsans innehåll, om den är full. Hos en, som jag såg dödad, var vätskan fullkomligt klar och hade endast en obetydligt bitter smak. Folket brukar likväl alltid först dricka vattnet i hjertsäcken, hvilket beskrifves såsom det bästa.
Sköldpaddorna färdas dag och natt, när de vandra mot någon bestämd punkt och komma fram till sitt mål mycket förr än man skulle hafva förmodat. Invånarne, som gifvit akt på vissa individer, anse att de tillryggalägga en väg af halfannan mil på två eller tre dagar. En stor sköldpadda, som jag gaf akt på, gick sextio alnar på tio minuter, hvilket gör 500 alnar i timmen eller två tredjedels mil om dygnet, när man afräknar en liten tid för djuret, att äta under vägen. Under fortplantningstiden, när hane och hona vistas tillsammans, har hanen ett hest tjutande eller bölande, hvilket skall kunna höras på ett afstånd af mer än hundrafemtio alnar. Honan använder aldrig sin röst och hanen endast vid dessa tillfällen, så att när folket hör detta läte, vet det att de två äro tillsamman. Nu (i oktober) lade de ägg. Honan lägger dem i en hög, der marken är sandig, och betäcker dem med sand; men der marken är stenig, lägger hon dem huru som helst i något hål. Mr. Bynoe hittade sju i en bergskrefva. Ägget är hvitt och klotrundt. Ett, som jag mätte, höll åtta tum i omkrets och var således större än ett hönsägg. Så snart de unga sköldpaddorna blifvit kläckta, falla de i stor mängd ett byte för de asätande vråkarne. De gamla tyckas i allmänhet dö af olyckshändelser, såsom att de falla utför någon brant. Åtminstone berättade mig
