klart strålande som förut; retelse på någon viss punkt med en nål ökade skenets liflighet. Ringarne bibehöllo i ett fall sin lyskraft nära 24 timmar efter insektens död. Af dessa förhållanden vill det synas, som om djuret endast har förmåga att dölja eller släcka sitt sken för kortare mellantider och att dess lysförmåga dess emellan är ofrivillig. På gyttjiga och fuktiga grusgångar fann jag larver af denna Lampyris i stort antal; de liknade på det hela taget honan af den europeiska lysmasken. Men larverna hade blott en helt svag lysförmåga, och helt olika sina föräldrar låtsade de vara döda vid minsta vidrörande och upphörde att lysa; icke heller framkallade retelse något nytt sken. Jag höll några af dem lefvande någon tid; deras stjertar äro besynnerliga organer, ty de göra genom en högst lämplig tillställning tjenst som sugvårtor eller vidhäftnings-organer och likaledes som förvaringsrum för spott eller någon dylik vätska. Jag födde dem flera gånger med rått kött och såg alltjemt att stjerten allt som oftast böjdes till munnen och att en vätskedroppe utsipprade på köttet, hvilket djuret då höll på att förtära. Oaktadt så mycken öfning tycktes stjerten icke vara i stånd att hitta vägen till munnen; åtminstone vidrörde den alltid först nacken och synbarligen som en vägledning.
När vi voro i Bahia, tycktes en Elater eller knäppare (Pyrophorus luminosus Illig.) vara den vanligaste lysande insekten. Skenet blef äfven i detta fall mer strålande genom retning. En dag roade jag mig med att iakttaga denna insekts hoppningsförmåga, hvilken i min tanke icke blifvit riktigt beskrifven. När knäpparen lades på ryggen och beredde sig till att hoppa, rörde han hufvud och thorax bakåt, så att brösttaggen utsträcktes och kom att hvila på kanten af sin slida. Då samma rörelse bakåt fortsattes, böjdes taggen genom musklernas fulla verksamhet såsom en fjeder och insekten hvilade i detta ögonblick på spetsen af sitt hufvud och sina täckvingar. Då nu ansträngningen plötsligt slappades, flögo hufvudet och thorax upp och följaktligen slog basen af täckvingarne med sådan kraft emot den underliggande ytan, att insekten genom denna återverkan kastades uppåt till en höjd af en eller två tum. De utskjutande thorax-spetsarne och taggens slida tjenade till att gifva hela kroppen stadga under skuttet. I de beskrifningar, som jag har läst, har man icke lagt tillräcklig vigt på taggens spänstighet. Ett så plötsligt skutt kunde icke härröra endast af muskelsammandragning, utan tillhjelp af någon mekanisk tillställning.
Vid åtskilliga tillfällen hade jag nöjet af några korta, men högst angenäma utflygter i den kringliggande trakten. En dag besökte jag botaniska trädgården, der man kunde få se många
