växter, som äro väl bekanta för sin stora nytta. Bladen af kamfert-, peppar-, kanel-, och krydnejlik-träden voro angenämt aromatiska. Och brödfruktträdet, jacan och mangon täflade med hvarandra i prakten af sitt bladverk. Landskapet i närheten af Bahia får nästan hela sin karakter af de begge senare träden. Innan jag såg dem, hade jag ingen föreställning om att något träd kunde kasta en så mörk skugga på marken. Begge stå de i samma förhållande till den alltid gröna växtligheten i dessa luftstreck, som lagrarne och benveden i England till den ljusare grönskan hos de bladfällande träden. Det torde böra anmärkas, att husen inom vändkretsarne omgifvas af växtlighetens skönaste alster, emedan många af dem på samma gång äro de för menniskan nyttigaste. Hvem betviflar väl, att dessa egenskaper äro förenade hos bananen, kokospalmen och andra palmer, samt hos pomeransträdet och brödfruktträdet?
Under loppet af denna dag kom jag ihåg en iakttagelse af Humboldt, som ofta omnämner ”den tunna ånga, hvilken, utan att förändra luftens genomskinlighet, gör dess färgtoner mera harmoniska och mildrar dess verkningar.” Detta är ett utseende, som jag aldrig varseblifvit i de tempererade zonerna. Luften var fullkomligt klar, när man såg den på det korta afståndet af en tredjedels eller en half fjerdingsväg, men på större afstånd blandades alla färger till den vackraste disighet af blekgrå färg, blandad med litet blått. Luftens tillstånd mellan morgonen och omkring middagen, när denna företeelse var tydligast, hade undergått föga förändring, utom i afseende på torrheten. Under tiden hade skilnaden mellan daggpunkten och luftvärmen stigit från 4,1° till 9,5°.
Vid ett annat tillfälle steg jag tidigt upp och gick till Gavia eller Toppsegelsberget. Luften var angenämt sval och välluktande; och daggdropparne glittrade ännu på bladen af de stora liljeartade växter, hvilka skuggade de klara bäckarne. Under det jag satt på ett granitblock, var det ett nöje att gifva akt på de olika insekter och fåglar, som flögo förbi mig. Honungsfåglarne syntes isynnerhet tycka om dylika skuggiga, afskilda platser. Så ofta jag såg dessa små varelser surra omkring en blomma med vingarne hvirflande så hastigt att man knappast kunde urskilja dem, kom jag att tänka på Sphinx-fjäriln: deras rörelser och lefnadsvanor äro verkligen i många afseenden lika.
Följande en gångstig kom jag in i en ståtlig skog och från en höjd af 5 eller 600 fot visade sig en af dessa storartade utsigter, hvilka äro så vanliga rundt omkring Rio. På denna höjd får landskapet sin mest lysande färgton; och hvarje gestalt, hvarje
