varit förenade; och detta är måhända en mycket vigtigare omständighet, än någon annan, med afseende på den geografiska utbredningen af deras växter och djur. Om man tager en öfversigt af de nu här framstälda fakta, så förvånas man öfver det belopp af skapande kraft, om ett sådant uttryck tillåtes mig, som visat sig på dessa små, nakna och klippiga öar; och ännu mer öfver dess olikartade, och likväl analoga inverkan på punkter, hvilka ligga hvarandra så nära. Jag har sagt att Galapagos-öarne skulle kunna kallas en drabant till Amerika; men de borde snarare kallas en grupp drabanter, som, ehuru fysiskt likartade, äro till sin organiska natur skiljaktiga, och likväl på det innerligaste beslägtade med hvarandra, och allesamman i en märklig, ehuru mycket mindre grad, beslägtade med det stora amerikanska fastlandet.
Jag skall afsluta min beskrifning på dessa öars naturalhistoria med att omtala fåglarnes stora tamhet, hvilket skaplynne är gemensamt för alla de på land lefvande arterna, nämligen härmfåglarne, finkarne, gärdsmygarne, flugsnapparne, dufvan och vråken. Alla dessa kommo ofta så nära, att man kunde döda dem med ett spö, och stundom, såsom jag sjelf försökte, med en mössa eller en hatt. En bössa är här nästan öfverflödig; ty jag slog en gång med min bösspipa ned en hök från grenarne af ett träd. Då jag en dag låg på marken, satte sig en härmfågel på kanten af en skål, som var förfärdigad af ett sköldpaddskal, hvilken jag höll i min hand, samt började helt lugnt dricka af vattnet deri. Han lät mig lyfta sig från marken, medan han satt på skålen. Jag försökte ofta, och det var ej långt ifrån att jag lyckats fånga dessa fåglar vid benen. Fordom tyckas de hafva varit ännu tamare än nu; ty Cowley säger att (år 1684) »turturdufvorna voro så tama, att de ofta satte sig på våra hattar och armar, så att vi kunde fånga dem lefvande; de fruktade icke menniskan, till dess några af de våra sköto på dem, hvarigenom de blefvo mera skygga.» Dampier säger äfven samma år, att en person under en morgonvandring skulle kunnat döda sex eller sju dussin af dessa dufvor. Ehuru ännu mycket tama, sätta de sig nu för tiden likväl icke på ens armar; ej heller låta de döda sig i så stort antal. Det är förvånande att de icke hafva blifvit skyggare; ty dessa öar hafva under de senaste hundrafemtio åren ofta blifvit besökta af buckanierer och hvalfångare. Sjömännen, som vandra genom skogarne för att söka efter sköldpaddor, finna alltid ett grymt nöje i att slå ihjäl småfåglarne.
Ehuru dessa fåglar nu förföljas vida häftigare, så dröjer det dock ännu, innan de blifva fullkomligt skygga. På Charles-ön, som
