då hade varit koloniserad i sex års tid, såg jag en gosse sitta vid en källa med ett spö i sin hand, hvarmed han dödade dufvor och finkar, när de kommo för att dricka. Han hade redan skaffat sig en liten hop af dem till sitt middagsmål, och han sade att han alltid hade haft för vana att vakta vid denna källa i samma afsigt. Det vill tyckas som om fåglarne i denna ögrupp ännu icke lärt sig känna menniskan som ett farligare djur än sköldpaddan och Amblyrhynchus, och derföre bry sig lika litet om henne, som i England så skygga fåglar som skator bry sig om oxar och hästar, hvilka gå och beta på fälten.
Falklands-öarne lemna ett nytt exempel på fåglar med liknande skaplynne. Pernety, Lesson och andra resande hafva anmärkt huru utomordentligt tam den lilla Opetiorhynchus är. Denne är likväl icke den ende. Polyborus, snäppan, höglands- och låglands-gåsen, trasten och äfven några verkliga hökar äro alla mer eller mindre tama. Då fåglarne äro så tama der, hvarest räfvar, hökar och ugglor förekomma, kunna vi draga den slutsatsen, att frånvaron af alla rofdjur på Galapagos-öarne icke är orsaken till deras tamhet. Höglands-gåsen på Falklands-öarne visar genom det försigtighetsmått den tager att häcka på holmarne, att hon känner till den fara, som hotar henne från räfvarne; men hon blir icke derföre skygg för menniskan. Denna tamhet hos fåglarne, i synnerhet vattenfåglarne, står i stark motsats till samma arters vanor på Eldslandet, der de under långliga tider hafva blifvit förföljda af de vilda invånarne. På Falklands-öarne kan jägaren stundom döda flera gäss, än han förmår bära hem, hvaremot det är nästan lika svårt att på Eldslandet döda en enda, som det i England är att skjuta den vanliga vildgåsen.
På Pernetys tid (år 1763) tyckas alla fåglar der hafva varit mycket tamare än nu. Han säger att Opetiorhynchus nästan flög och satt sig på hans finger och att han med ett spö dödade tio stycken på en halftimme. På den tiden måste fåglarne hafva varit nästan lika tama, som de nu äro på Galapagos-öarne. De tyckas hafva lärt sig varsamhet vida långsammare på sistnämda öar, än på Falklands-öarne, der de äfven hade jemförelsevis större tillfälle att samla erfarenhet; ty utom täta besök från fartyg, hafva dessa öar tidtals varit koloniserade under hela tiden alltsedan deras upptäckt. Äfven fordom, när alla fåglar voro så spaka, var det, enligt Pernetys uppgift, omöjligt att döda den svarthalsiga svanen — en flyttfågel, som sannolikt förde med sig den visdom han inhemtat i främmande länder.
Jag får tillägga, att enligt Du Bois alla fåglar på Bourbon (åren 1571—72), med undantag af flamingon och gåsen, voro till
