Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/363

Den här sidan har korrekturlästs
1835.]355
fåglarnes tamhet.

den grad tama, att man kunde fånga dem med handen eller döda så många man ville med en käpp. På Tristan d’Acunha åter säger Carmichael[1], att de begge enda landfåglarne, en trast och en sparf (Emberiza), voro »så tama, att man kunde fånga dem med en håf.» Af dessa olika fakta kunna vi sluta, att fåglarnes skygghet i afseende på menniskan är en särskilt mot henne riktad instinkt och icke beroende på någon allmän försigtighet, som uppkommit af andra anledningar till faror; äfvensom att denna instinkt icke förvärfvas af hvarje enskilt fågel på någon kort tid, äfven om den mycket förföljes, utan att den blir ärftlig under loppet af flera slägtled. Hos husdjuren äro vi vana att se nya själsanlag eller instinkter uppkomma och bli ärftliga; men hos djur i vilda tillståndet måste det alltid vara ytterst svårt att upptäcka exempel på förvärfvad, ärftlig kunskap. Med afseende på fåglarnes skygghet för menniskan, finnes intet annat sätt att förklara den, än såsom en förvärfvad vana. Jemförelsevis få ungfåglar hafva i England förföljts af menniskan och dock äro alla, till och med ungar i boet, rädda för henne. Deremot hafva både på Galapagos- och Falklands-öarne många fåglar blifvit förföljda och skadade af menniskor, men de hafva likväl ännu icke lärt sig en helsosam skräck för dem. Af allt detta kunna vi finna, hvilket nederlag införandet af ett nytt rofdjur måste förorsaka i ett land, innan de infödda djurens instinkt blifvit lämpad efter främlingens list eller makt.



  1. Det mest afvikande förhållandet i detta afseende, som jag har sett uppgifvet, är skyggheten hos de små fåglarne i de Nordamerikanska polarländerna, der de aldrig förföljas. Detta är så mycket besynnerligare, som man försäkrar, att några af dessa arter äro tama i sina vinterqvarter i Nordamerika. Såsom dr. Richardson riktigt anmärker, finnes det mycket som är alldeles oförklarligt i fråga om de olika graderna af skygghet samt den sorgfällighet, hvarmed fåglarne dölja sina bon. Huru besynnerligt är det icke till exempel, att den engelska skogsdufvan, i allmänhet en så skygg fågel, ofta uppföder sina ungar i snår nära boningshusen!